Vad skiljer dom framgångsrika från andra?

Dom senaste veckorna har jag lyssnat på många poddar. När det kommer till sådant är jag periodare. Nu har det varit en sådan period. Denna gång har jag snöat in på Framgångspoodden.

Framgångspodden drivs av Alexander Pärleros och han träffar och intervjuar framgångsrika personer. I detta fall är definitionen på framgångsrik att personen har byggt upp ett stort företag, elitidrottare, kommit från krigsländer och sedan utbildat sig till läkare, forskare eller annan hög utbildning ja det är en stor blandning på vad dessa personer är framgångsrik inom.

Det som sammanfattar alla dessa personer är ”våga prova”. Min upplevelse stämmer överens med detta. När jag pratar med en del så finns vilja att testa inte där. Även om personen önskar en förändring så är dom inte villig att testa saker utanför deras grundzon. Jag fattar inte varför?! Om det inte blir som jag vill och någon berättar en historia som gör att det jag inte når skulle kunna nås om jag testar det denna person säger och har upplevt att det fungerar. Vad har jag då att förlora?!

För snart två år sedan träffade jag en person som fick berättat det problem jag hade med en person och jag visste inte hur jag skulle lösa det. Han sa: ”Du ska vara vegan i en månad.” Mitt första svar var: ”Ha ha nä skulle inte tro det. Jag är allätare.” Men han stog på sig: ”Testa i en månad och se vad som händer.” Vi fortsatte vårt samtal och jag sa ja till att testa. Vad har jag att förlora? En månad av mitt livs alla månader att inte äta som jag är van vid utan anpassa mig till att vara vegan. Det är ju faktiskt ingenting i det stora hela. Dom i min omgivning tyckte jag var galen. Att jag antog en utmaning på att vara vegan.

Det var otroligt komplex att ställa om. Visst det går att leva på sallad och inget mer. Men det som hör salladen till typ dressing. Vad innehåller den? Lunchmöten, har dom stekt grönsakerna i smör? På resande fot och bli hungrig. Vad äter man då? Det krävde en otrolig planering för att lyckas med omställningen. Men med ett undantag, dagen då jag flyttade och vi åt på Sibylla som tydligen inte har i a f hade veganskt mål, men vegetariskt så det fick det bli, så åt jag inget som inte var godkänt för en vegan under en månads tid.

Så var det värt det?
Ja för mig var det det. Relationen ha förbättrats och jag har självklart inga bevis för att det var min veganperiod som gjorde det. Men för mig är det ointressant om det är så eller inte. Jag ”offrade” om vi ska kalla det för det. En månad av mitt liv som allätare för att bara äta veganskt. Dessutom så lärde jag mig mycket annat om mat under denna period som jag är tacksam för och bär med mig i resten av mitt liv.

Skulle du testa att vara vegan under en månad om någon sa att ditt liv skulle förändras till det bättre?

Kliv ur komfortzonen och våga testa något nytt och annat. Tänk om det leder till något bättre…

Fackets syn på mig som företagare

Ibland hör jag talas om personal om hur dom behandlas på sin arbetsplats av sina chefer och ser då att facket har en uppgift att göra och hjälpa dom anställda. Samtidigt kan jag inte minnas att jag har träffat någon som anser att facket har ställt upp när det verkligen har behövts.

Men många gånger känns det som att vi företagare/chefer är något som katten har dragit in enligt facket.

Förra veckan hade vi skyddsrond från facket. Vi har avtal med GS-facket av den enkla anledningen att efter att man har köpt ett företag som är fackligt ansluten måste man följa avtalet i 6 månader. Mitt andra företag var då väldigt turbolent och jag vågade inte säga nej med risk för att ha dom blockera vår arbetsplats. Precis så var det. VÅGADE INTE. Mina erfarenheter från Byggnads när jag hade glasmästeri är ingen rolig historia. Bl a hotade dom mig med ”Du borde gå dina anställda till mötes” fast det dom ville att jag skulle göra var bedrägeri mot Försäkringskassan. Sedan fick jag även kommentaren ”Passa dig för du är tjej i en mansdominerad värld.” Vilket innebar att jag inte skulle sticka ut hakan och säga emot dom.
Tilläggas ska att GS facket som vi är anslutna till idag alltid har varit bra att ha och göra med. Dom har jag kunnat ringa och rådfråga för att göra rätt från bådas perspektiv.

Så tillbaks till skyddsronden där jag får frågan om vi har en akutplan om det händer en allvarlig olycka. Jag svarar att om det händer en allvarlig olycka ringer vi ambulansen då vi pratade om skador. Till svar får jag att det måste stå i en pärm för den som ser olyckan kanske inte är så att den där och då kommer ihåg vad den ska göra. På fullaste allvar. Dom menar att en person i större utsträckning kommer att springa till en pärm och läsa där:

  • Gå till en telefon
  • Lyft luren
  • Slå 112
  • Informera om olyckan och be om ambulansen.

Ok vi får upprätta en sådan pärm. Frågan om personalen jobbar själv någon gång kommer också upp. Då representanten från facket menar att det är farligt att arbeta själv för om det händer en olycka så som att personalen ramlar eller får en hjärtinfarkt eller liknande så finns det ingen som ser den.
Mitt svar är att det är extremt ovanligt att vi arbetar själva. Men att kommande onsdag kommer det att bli så. För två av kollegorna ska ner till Stockholm på mässa och jag har friluftsdag med sonen. Tillägger gör jag att jag jobbar själv ibland varpå han svarar lite försynt: ”Ja, jo, mmm….” Och jag säger då snabbat: ”Fast det gills ju inte” och syftar på att jag är ägare av företaget. Varpå han svarar: “Nä, just så.”
Det är alltså den syn vi har på oss ägare. Att det är dom anställda som ska ha bra och justa villkor medan vi som ägare får leva med konsekvenserna själv. För vi har ju själva valt att bli företagare. Så sant. Men personalen har också valt att arbeta på den arbetsplats som dom har. Helt själva faktiskt.

När jag sedan bara några dagar senare, 14 mars, var ner till Stockholm tog jag tidningen Metro när jag åkte tunnelbana. I tidningen är det en artikel med överskriften ”Det här är kollektivavtal och därför är det viktigt”. När jag sedan läser artikeln blir jag förbannad. Om det hade varit en annons från ett fackförbund hade det varit helt ok att skriva den så. Men inte från en tidnings håll. I artikeln säger Emina Malagick, språkrör för fackförbundet Handels, ”I grund och botten handlar det om att ha en rättvis lön och trygga villkor på arbetsplatsen.” Så långt delar vi åsikt. Men sedan säger hon ”Finns det inget kollektivavtal kan arbetsgivaren i praktiken göra vad som helst. Du kan tjäna hur lite som helst utan att ha några rättigheter.” Nej det är inte sant. Vi kan inte göra vad som helst som arbetsgivare. Det finns lagar och förordningar att hålla sig till. Den som idag tror att den kommer kunna leva på den pension som vi arbetsgivare betalar in är rökt. Och det oavsett om vi är fackligt anslutna eller inte. Men det går alldeles utmärkt att ge dom anställda samma eller bättre villkor även om det inte finns ett kollektivavtal.

Så än en gång önskar jag att facket skulle vara lite mer ödmjuk mot oss företagare som trots allt väljer att driva företag och försöker göra det bästa möjliga för både anställda och ägare. Det handlar om oss alla på en arbetsplats. Inte några utvalda som är med i facket. Utan alla!

Om det inte blev som man tänkte…

ja då får man tänka om och börja bygga på något nytt.

Hösten 2012 stog det klart att sonens pappa och jag skulle gå skilda vägar. Våren 2013 tog jag mitt pick och pack och flyttade. Första julen hade jag förmånen att få ha sonen hos mig och sonens pappa kom förbi på julafton och var med oss några timmar. Julen efter var hemsk. Att inte få vara med min son på julen var otroligt jobbigt. Sedan var det åter en jul där sonen var hos mig och i år är det åter ett år då sonen skulle fira julen med sin pappa. 

Flera säger att julafton är det bara en dag som alla andra. Ett datum i kalendern som inte spelar någon roll. Men så är det inte för mig. Jag gillar julen och att umgås med min familj så som vi alltid har gjort i min familj under min uppväxt. 

Men man har också ett val. Ett val att tänka på allt det jag skulle vilja göra på julafton och dagarna omkring tillsammans med min son. Eller valet att acceptera att nu är det varannan jul med sonen och varannan utan.  

Så i år åkte jag och särbon upp till husvagnen som står i Gördalen i Dalarna och åkte skoter. Med oss hade vi minimalt med julmat och en present var till varandra. Inget julpynt alls vilket gjorde att det kändes som en vanlig helg. 

Gördalen julen 2016

img_4405

Visst rann det några tårar ner för min kind efter att jag hade tittat på julkalendern. Tårar som var av saknad att inte få se julkalendern med min son. Men tillbaks till att man har ett val. Jag valde nu att fokusera på att få några fina dagar med särbon i fjällen. Det fick vi också. Vädret var på vår sida. Sol, några minusgrader och 60 cm snö. Vi gjorde även en utflykt och gick till Sveriges högsta vattenfall som är Njupeskär som nu har frusit och endast lite vatten som rinner under ismassorna. 

Gördalen julen 2016

Livet blir inte alltid som man trodde. Men det kan bli bra ändå om man väljer att fokusera framåt och skapa ett nytt och bra liv. 

Vilket val gör du?

Vissa dagar blir det så uppenbart om hur olika vi människor är. Så uppenbart att en del väljer att vara dum istället för att vara medmänniska.

Idag var jag ute och åkte några ärenden i jobbets vägnar. Det var varmt ute idag. Riktigt varmt. När jag var ute på min tur fick jag syn på en kvinna med med en matkasse i varsin hand. Det såg tungt och varmt ut. Så jag vände och körde tillbaks och erbjöd henne skjuts. On pratade ingen svenska men till slut så hoppade hon in i bilen. Då hon gick mot Granbergshållet utgick jag från att hon bodde på Granbergshöjden eller Stagården där många asylsökande bor. När vi hade kört bara en kort bit pekade hon på en gång och cykelväg. Med ord och pekande försökte jag förklara att jag inte kunde köra där men att vi skulle komma fram på samma ställe. När vi kom upp på Granberg såg hon inte ut att känna igen sig. Hon viftade som nej att det var fel. Jag funderade om jag kände någon som pratar arabiska som var det språk jag förstått att hon pratade. Det enda ord jag förstod.

Jag ringde jobbet där vi har en praktikant från Syrien i hopp om att han kunde eller visste någon som pratade arabiska. Det kunde han så han fick prata med kvinnan som berättade att hon dagen innan hade flyttat och hade ingen adress. Å där kom jag och övertalade henne att hoppa in i bilen och inget gemensamt språk.

När dom pratade så körde jag vidare mot Stagården. Hon viftade och uppenbart tyckte hon inte jag var på väg åt rätt håll. Gångvägen är en annan. Men jag körde vidare. Fortfarande ingen koll på var jag skulle köra henne. Alternativet var ju tillbaks där jag plockade upp henne.

Väl framme på Stagården lyckades vi tolka ihop med praktikantens hjälp att hon kunde gå in och fråga om adressen där då hon hade bott där innan. Som tur var blev vi mött av en engelsktalande som tog emot kvinnan och hon stannade kvar där och jag åkte tillbaks och jobbade. Det var tydligen inte där hon bodde men hon stannade kvar och hälsade på någon.

Så vad menade jag med att en del väljer att hacka?!

Jo ikväll var det cykelträning med klubben, både landsväg och mountainbike. Vi träffas vid sporthallen alla samtidigt. Det kom då en från Alfta Quren, som också är ett asylboende, som hade fått skjuts av en någon dit. Av konversationen med en av landsvägarna förstod jag att dom hade varit iväg och köpt hjälm vilket klubben har som krav. Han som skulle leda träningen bad om ett telefonnummer så han skulle kunna kontakta personen som hade skjutsat dit killen ifall det blev punka eller något annat. Under tiden som detta reds ut och tolkas fram och tillbaka går en kille från klubben fram till killen och pekar på däcken som var rejält slitna och säger med otrevlig ton:”Så där kan det inte se ut  det kommer gå sönder.”

Där står vi alla med cyklar och utrustning från 10 000 kr och upp mot 30 000 kr. Varför inte säga:”Dina däck kommer nog inte att hålla så du behöver se om du kan fixa nya till nästa gång.”

Sedan går han därifrån och vi mountainbikare ger oss av. Till min skadeglädje ramlar han sedan från stillastående med cykeln ser jag i ögonvrån och då tänker jag: ”Vissa straffar Gud med detsamma.” Det ska påpekas att detta inte är den vanliga attityden i klubben som tur är.

Så nu tänker jag ta reda på vem killen med dom trasiga däcken var och köpa han ett par nya. Vill du bidra så gör gärna så genom att sätta in en slant på Hälsinglands Sparbank, clearing 8129, konto 943 759 977-2. Detta konto är enbart till att hjälpa människor som behöver. Vill du swischa, 070-200 99 75, så märk med ”Hjälp” så flyttar jag pengarna till rätt konto.

Blir det pengar över så kommer pengarna gå till andra som behöver.

 

Våga drömma

Min son och jag drömmer ofta. Både tillsammans och vi pratar om varandras drömmar. Det är ofta han frågar om saker han vill göra och jag svarar ”Ja, det kanske vi kan.” Jag svarar aldrig ”jag lovar” eller ”nej”. Den första ”jag lovar” är det inte säkert att jag kan stå fast vid då en 7-årings drömmar kan dra iväg mer än mina drömmar. Och en sak vet jag. Jag vill inte lova något jag inte kan hålla. Säga ”nej” gör jag inte heller för jag vill inte stänga någon dörr till hans drömmar. Det är gratis att drömma och det kan ingen ta ifrån oss. 

Våra drömmar skiljer sig åt ibland. Men många handlar om resor. Så vi har nu bestämt att min gamla världskarta där jag har satt nålar på på dom olika platserna som jag har besökt ska vi nu hänga upp och förnya. Röda nålar dit vi drömmer om att åka. Gröna nålar för uppnådda drömmar. Alltså platser som vi har besökt. 

På sonens drömlista står:

* Leksand Sommarland

* Eifeltornet i Paris 

* Lutande tornet i Pisa

* Nya Zeeland 

* Australien 

På min står:

* Tågluffa i Europa

* Hälsa på vårt fadderbarn i Gambia

* Kenya

* USA och hälsa på släkten i Nevada 

* Bo utomlands ett år 

* Jobba som hjälparbetare någonstans i världen 

Ska vi genomföra dessa så krävs det så klart en hel del pengar. Kanske vi inte kommer att kunna flytta alla våra drömmar till mål och genomföra dom. Men jag tror att utan drömmar kommer inte någon av dom bli av. 

Så jag och sonen drömmer vidare så får vi se när och var och hur vi kommer genomföra ovanstående och vilka som blir utbyta mot nya drömmar och i vilken ordning vi kommer att genomföra dom. 

Att drömma är gratis och ingen kan hindra oss från det. 

Vad är din dröm/drömmar? 

Tårar av lättnad och tacksamhet

Alla har gått hem och endast ägaren är kvar…

och hon sitter med tårar i ögat då vi har ökat vår omsättning med 35 % mot förgående år. Det har vi gjort tack vare mina fantastiska kollegor och mig själv. Vi har jobbat strukturerat, vi har levererat enligt överenskommelser med kunderna, vi har hittat rätt sak till rätt kund, vi har löst kunders problem och vi har gjort ett otroligt bra jobb. Vi har idag kunder som vi trivs med och som trivs med oss. Att vara leverantör till kunder är att vara en samarbetspartner där man trivs med varandra och litar på varandra. Det vi nu ser är att vi har fler och fler kunder som vi gör mer och mer saker åt. Vi har även under detta år fått många nya kunder vilket är ett bevis på att vi gör ett bra jobb. Jag skriver vi, för jag är en del av framgången. Det är vi alla som jobbar på Skoglund Reklam.

Det är en förmån att ha personal omkring sig som man trivs med. Personal som gör sitt bästa och som kan hantera svängningarna från dag till dag. Vi kommer till jobbet och tror att vi ska göra en sak men då dyker det upp nya saker som måste göras emellan. Att lyckas med det och samtidigt klara leveranstiderna till kunderna som har beställt tidigare är utmaningar vi står inför varje dag. Det är det som personalen som jobbar åt mig gör så otroligt bra.
I detta gäng finns det en person som har varit med från att jag köpte bolaget i mars 2010. Vi har växt ihop och är som ett gammalt gift par som vet var vi har varandra. Att jobba med en person som vet hur man fungerar är en otrolig förmån. En person som även vet hur jag har jobbat för att vara där vi är idag. Utan denna person hade vi aldrig nått denna milstolpe i omsättning som vi idag gjorde.

Jag är så otroligt stolt och rörd över att vi kommer att ha ett fantastiskt år att se tillbaka på när vi kommer till januari och ska börja från noll igen (nytt räkenskapsår).

Vem vet, man kanske måste ha varit företagare för att förstå hur det är att leva under som förutsättningar som vi som företagare gör. Men att nå mål och nå dom är det många som vet vad det innebär.

Så tack till alla er som är med på denna resa – personal, kunder, familj, skuggstyrelsen och andra.

Jag ser med spänning fram emot nästa år men jag är ödmjuk inför uppgiften. Som en kompis som är frisör säger: ”Man är aldrig bättre än sin senaste klippning.” För oss är det: ”Vi är aldrig bättre än vår senaste leverans.”

Nu tar jag julledigt och önskar dig en God Jul med lugn och ro där du har tid att njuta av nära och kära.

/Madeleine Böhnke

Ett år har gått

För ganska exakt ett år sedan satt jag i bilen efter ett kundmöte i Gävle på väg mot en annan kund i Söderhamn för att sätta dekaler på en bil och några portar. Jag satt i bilen och kände att det enda jag ville var att åka ut i skogen och sätta mig på en sten och gråta. Låta tårarna rinna och bara sitta där med skogen och naturen omkring mig.

Men jag åkte till kunden och gjorde det jag skulle. Men efter det så åkte jag tillbaks till Gävle och hem till särbons lägenhet. Spolade upp vatten i badkaret och satt där. När vattnet blev kallt spolade jag i mer varmvatten. Jag vet inte hur länge jag satt där men det var länge.

Jag minns den dagen och kommer alltid att minnas den dagen. Det var dagen då mitt liv gick från ett tempo som en formel1 förare till att vilja vila. Jag hade fullt sjå att hålla mig vaken till kl 20 på kvällarna. Sen sov jag fram till 6-7 på morgonen. Jobbade mina 8 timmar om dagen. Tog hand om min son dom veckorna han var hos mig. Dom veckorna han inte var hos mig gjorde jag så lite som möjligt. Jag tillät och orkade inte jobba på kvällarna. Det var slut på batteriet i kroppen. Det fanns inget mer att hämta.

Allt som inte innebar jobb eller sonen tackade jag nej till. Från att innan tackat ja till massor då jag tycker största problemet med livet är att det är för mycket som är roligt som jag vill uppleva och göra. Men det var slut på det nu. Nu fanns bara återhämtningsläge i kroppen.

Nu ett år senare kan jag se många fördelar med det som hände och dom förändringar jag gjorde som gör att jag mår bra idag.

 

Minsta gåvan i pengar kan vara den som du kommer minnas mest

Igår var jag och sonen ledig. På eftermiddagen skulle han till en kompis och leka. Vi sätter oss i bilen efter att ha ätit lunch och åker mot Hällbo där kompisen bor. Det är en resa på ca 20 minuter. Ca 300 meter från stadshuset i Bollnäs ser jag en pappa bärandes två matkassar går med sina två barn. Jag känner igen pappan från skolavslutningen dagen innan då han satt vid bordet intill och fikade med sin son. Jag frågar sonen om dom bor på flyktingförläggningen som ligger utanför Bollnäs då det är ca 3 km från centrum där stadshuset i Bollnäs ligger. Sonen svarar att han tror inte att dom bor där. Så jag släpper tanken på att dom behöver skjuts.

När jag har lämnat av sonen och blivit visad grodyngel som kompisen hade fångat och lite småprat så åker jag tillbaks till Bollnäs där jag ska träffa en kompis och ta en promenad. När jag har ca 2,5 km kvar till Stadshuset i Bollnäs ser jag pappa och dom två barnen igen. Jag vänder och åker för att fråga som dom vill ha skjuts. Pappan pratar och förstår en del svenska och tackar ja och jag skjutsar dom den korta biten som var kvar. I bilen frågar jag hur gammal killen som var på skolavslutningen är och han svarar åtta år. Hans syster som jag har satt i sonens barnstol i framsätet är fyra år. När pappan kliver ur bilen tackar han och när jag vänder mig om mot han i baksätet sträcker han fram ett äpple och en nektarin och vill ge mig som tack. Jag säger att jag absolut inte behöver något som tack. Men han ger sig inte och jag försöker igen att säga att han behöver det mer än mig. Men han vill att jag tar det och jag tar emot det. Tänk att han har burit två matkassar från Bollnäs i kanske 2,5 km och ändå vill han ge mig en del av det han har burit med sig.

Jag gav han mitt telefonnummer och sa att han gärna får höra av sig om han behöver skjuts för något ärende. Så medan jag åkte bil och lämnade sonen, ca 45 min, gick han och barnen ca 2,5 km.

Han och hans familj söker asyl i Sverige. Han har förutom att driva ett eget företag inom aluminiumarbeten så som grindar och staket varit säkerhetsansvarig på olika företag. Så om du eller någon du känner behöver arbetskraft så söker denna man jobb. Det behöver inte vara inom det han har erfarenhet. Han är villig att ta det jobb som erbjuds.

Gåvans värde finns inte att köpa för pengar

Den frukt jag fick kommer jag alltid minnas. Nektarinen åt jag igår på Långnäs i Bollnäs. Äpplet ligger hemma och jag kommer förmodligen att fälla en tår då precis som när jag åt nektarinen och som jag nu gör när jag skriver detta och reflekterar hur bra jag har det i mitt liv.

Höj blicken ibland och se om det finns någon som du kanske kan göra en god gärning för. Det är skönt att hjälpa och det är skönt att få hjälp när man behöver det och när man minst anar att man kommer att få det.

 

 

 

Företagare utan avtalsenlig lön eller kollektivavtal?!

Stefan Lövfen lät en byggfirma utan kollektivavtal renovera åt honom.  När det nu har kommit till massmedias kännedom svarar han: 

”Då jag trodde mig anlita en egenföretagare utan anställda så frågade inte om kollektivavtal.” 

Artikeln från Aftonbladet finns att läsa här 

Detta påstående visar lite hur skev bilden blir av oss företagare. 

2013 ska Stefan Löfven ha sagt ”- Svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad, punkt slut”  i samband med ett besök på en byggarbetsplats tillsammans med LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson 2013.

Men företagaren som jag och många med mig som inte tar ut avtalsenlig lön,  inte har samma rättigheter när vi blir sjuk och då inte får sjukersättning som anställda mm. Det diskuteras till och från men görs mycket lite åt. 
Så att anställda en företagare som många ggr inte har avtalsenlig lön är ok men att anlita ett företag som betalar mer än vad avtalen säger utan kollektivavtal är inte ok. 

Vi har det bra

I jämförelse med många i vår by, stad, vårt land och på vår jord så har vi det bra i Sverige.   Men ändå så många som inte kan njuta av vad vi har. Det är livet som passerar här och nu och många väntar på något bättre eller är bittra och avundsjuka på andra som dom tycker har det för bra. 

Jag har dom senaste fem åren gått igenom för mig många motgångar. Köpte ett ett nytt företag och en månad senare sa dom tre anställda i mitt andrabolag upp sig och startade eget. Min son var då 1,5 år och hans pappa jobbade extremt mycket och var borta stora delar av veckans dagar och nätter. Något år senare har jag och sonens pappa separerat. Vilket innebär stor stress och oro och förändringar i livet. Men är detta egentligen problem eller är det en del av livets mot och medgångar. 

Idag är jag i Stockholm över några timmar. En blandning av ett privat ärende med jobb. Då trafiken är som den är i denna vår huvudstad valde jag att åka tidigt och sedan parkera bilen vid en tunnelbanestation och ta tunnelbanan in till stan för att slippa köa in med bilen. Då jag var på plats tidig så sitter jag nu på ett café och skriver detta. 

När jag klev av t-banan och gick i strömmen av människor så kommer många reflektioner över hur vi människor är och lever på olika platser ibara detta land. Här söker ingen ögonkontakt och med eller utan mobil väjer och slingrar sig människorna fram i högt tempo på väg till sina jobb. Jag såg en som log och såg glad ut över att få ännu en bra dag. Övriga har ett neutralt lågmält utseende. Jag som lantis (sedan -98, född och uppväxt i Huddinge som är en förort till Stockholm) kollar om jag känner igen någon. Jag vet lite osannolikt men sist jag var i Stockholm mötte jag en Bollnäsbo på en affär. 

När jag passerar spärrarna och går över plattan och upp vidare på Drottninggatan så ser jag ett flertal framförallt kvinnor som jag gissar väntar på att deras dag med önskan/tiggande om pengar ska börja. Det gör ont att se dessa personer. En del av dom har helt klart inte duschat på ett tag. Men vad är det som gör att dessa personer stör så många och vill att tiggandet ska förbjudas? Är det att det gör ont i oss att se eller att vi tror att vårt samhälle och andras länders samhälle borde/ska kunna ta hand om dom som behöver och det gör oss frustrerade?!

Tänk om vi alla som har det lite bättre än någon annan kunde få hjälpa och faktiskt engagerar oss i dom som behöver hjälp. Om vi skulle sätta våra problem i proportion till andras så inser dom flesta av oss att vi egentligen inte har några problem. Vi måste förstå att livet har med och motgångar och om vi delar med oss av tid och medmänsklighet så kommer vår by, vår stad, vårt land och vår jord bli en bättre plats att leva på.