Kategoriarkiv: Reflektioner

Viktors kundbemötande sticker ut!

Publicerat av
Svara

Helgen som gick körde jag sönder en hel del plast på min skoter. Platsen jag var på var Klimpfjäll, för er som inte vet var det ligger så är det i södra Lappland, knappt 2 timmar utanför Vilhelmina. Är det någonstans som saker ska gå sönder så är det i Norrland. Hjälpsamheten här hittas inte i övriga Sverige. Det krävs enligt mig mindre städer där folk förstår värdet av att hjälpas åt och det norrländska lugna sättet bidrar också. Sommaren -21 fick jag erfara hjälpsamheten med när mitt däck gick sönder en söndag kväll utanför Arejplog.

Hur som, tillbaks till min upplevelse. Dom som hörde kraschen och även hon som såg hur jag flög trodde det hade gått illa för mig. Jag var dock helt oskadd. Skotern var det inte. Tur i oturen var det bara plast som gick sönder. När vi hade fått loss skotern från trädet så testade jag först att höra av mig till en handlare i Vilhelmina som en i gänget tipsade om. Inget svar så jag skickade ett meddelande via Facebook. Fick svar att han inte hade det märke jag kör, Lynx. Så han skickade mig numret till Viktor. Jag ringer Viktor som skickar ett mess med att han inte kan svara och ber mig skicka ett SMS. Så det gör jag.

”Det gick åt ”lite plast idag… Något du har? Jag är i Klimpfjäll nu och ska till Saxnäs imorgon och blir där hela nästa v. /Madeleine

Viktor svarar ”Jag har nog grejer det ska inte vara något problem. Dock kan jag inte hjälpa dig förens söndag kväll då jag själv är i fjälls”. Vi gör upp att jag ska komma till Vilhelmina söndag kväll när han hör av sig att han är åter där.

Söndag kväll kommer och han ringer och säger att han är på väg hem och att jag kan börja köra till Vilhelmina.

Jag kommer fram till Lindblads Motors verkstad kl 18,30 där han jobbar. Vi hjälps åt att lasta av och han kör in min skoter i verkstan och konstaterar att han har all plast förutom en bit. Den biten kan vara trasig tillsvidare utan att det gör något. Han säger att det kommer att ta ca 40 minuter att laga och att jag gärna kan göra något annat under tiden. På ett fint sätt sa han att han inte ville ha mig hängandes över axeln när han lagade. Fullt förståeligt, jag vet själv hur det är när någon ska kolla när jag klistrar bildekor. Det passade mig bra att åka därifrån för jag skulle handla mat på Ica innan återfärd till Saxnäs. Jag sa till han innan jag for ”Du håller på att krossa mina fördomar för skoterhandlare att dom är feta katter jagar inte typen, att dom är helt kass på service för det går för bra för dom.” Viktor svarar då ”Det är det är vi lever på att hjälpa till.”

Jag passar på att tanka med så jag är åter efter ca 50-55 minuter. Då står min skoter lastad, fastspänd och klar på mitt släp som jag hade lämnat där och Viktor säger när jag kommer ”Bra tajming.”

Jag tackar och säger ”Jag vet nu var jag ska köpa min nästa skoter. Då kommer jag hit för den grymma servicen som du har gett mig.” Viktor svarar ”Det är därför vi ger bra service.”

Fler borde vara som Viktor och företaget Lindblads Motor. Bemötande och service på högsta nivå!

TACK för hjälpen!!!

Julkalender 1 december 2022 – Madeleine Böhnke

Publicerat av
Svara

Sedan förra året har jag tänkt att jag ska göra en julkalender där jag lyfter en annan person som har betytt eller fortfarande betyder mycket för mig. Vi får se om jag ror det iland att skriva ett inlägg per dag. Oavsett så tänker jag det är värt att försöka för det finns så många underbara personer som jag tycker är värda att hylla extra. Blir det inte varje dag så blir det bra ändå i mitt tycke.

1 december och jag börjar med mig själv – Madeleine Böhnke

Slefiesar är det ont om i min telefon. Men några hittade jag och här är dom från det gågna året.

Av två skäl börjar jag med mig själv. Den ena är för att jag fyller år idag, 47 jordsnurrar har jag nu upplevt så jag fyller alltså 48 år idag och bara det är värt att skriva om. För när man slutar fylla år är man död! Och jag är i allra högsta grad levande. Det andra är att jag är stolt och fantastiskt tacksam över det liv jag under en längre tid har skapat för mig (och min son). Det har inte varit en spikrak väg och det har inte alltid varit lätt men jag är oerhört stolt över var jag är idag och det liv jag har byggt upp till mig och min son.

För mig är det lyx att jag kan arbeta från annan plasts än där jag har butik/produktion. Bilden är från Idre sommaren 2022.
Från i somras när jag satte mig och väntade på sonen som fortsatte upp en bit till. Men det var brant… Ni vet ju vad jag gillar branter om ni följer mig på Instagram.

Tänk att jag har byggt mig själv stark för fartguppen som kommer längs vägen. För dom kommer, det kallas för livet. Genom att jobba med mig själv hur jag tar fartguppen, vissa är djupare och tar längre tid att ta sig upp ur och vissa är grundare som en liten studs bara. Fartgupp kommer genom livet, dom är olika djup för olika personer men jag väljer själv hur jag vill ta mig an studsen i dom.

Så tack till mig själv för att jag har byggt upp det liv jag nu har och jag ser fram emot många mer jordsnurrar innan det är dags att lämna jordelivet för denna gång.

Livets upp och ner. Iklädd folkdräkt så känner jag mig mer jordad än annars. En koppling till min historia.
Livet!

28 av 31 föräldrar på föräldrarmötet var mammor

Publicerat av
Svara

I veckan som gick var det föräldrarmöte på sonens skola. Vi var 31 föräldrar på det mötet varav 28 var mammor och 3 pappor. TRE PAPPOR!!!

Vi var några som pratade om det efter föräldrarmötet hur det kom sig att det nästan bara var mammor på föräldrarmötet. En mamma sa ”men jag vill gå” så för henne var det ett eget val att gå och lämna sin man hemma. Men vad är det då som gör att hon känner så och inte pappan? Så många tankar och funderingar vad det är som gör att pappor inte känner samma intresse som vi mammor gör för att höra vad som pågår på våra barns skolor.

Vi måste inte göra samma sak resten av livet

Publicerat av
Svara
Skotern tar mig till platser som är oförglömliga.
Tänk att få tillbringa mer tid i slalombackarna, det vore så fantastiskt roligt.

Jobba i fjällen för att få mer vinter i mitt liv.
Jobba i Canada och guida i skoter eller jobba som skidlärare.
Plocka avokado och papaya på Hawaii.
Tillbringa en höst i fjällen och jobba med vad som för att få vara där.

Det år sådant som jag planerar att göra efter att min son går ut skolan.

I samtal med en vän om vad jag önskar göra när min son har gått ur skolan och då säger jag ovanstående. Min vän säger ”Det är ju sånt som folk brukar göra när dom är ung och skaffar familj. Vad gjorde du som ung?”
Jag har jobbat och bott på lite olika platser i Sverige och jag har varit en riktig ”hoppjerka” vad gäller jobb fram till att jag blev egenföretagare. Arbetena som jag har haft har skiftat från bensinmack där jag hade mitt första arbete i livet till livsmedelsbutik, arbetat med både trav- och körhästar, hotell- och restaurang, plockare i butik, säljare och lite annat smått och gott. Utomlands har jag arbetat på YMCA-läger i Kalifornien, USA och på hotell i Berlin, Tyskland. Vad är det som gör att ändå majoriteten av svenskarna väljer att bo och arbeta på samma plats mer eller mindre hela sitt liv. Att resa längre perioder och jobba säsong det gör man när man är ung och när man sedan blir ”gammal” men långt från pension så ska vi ha ett måndag-fredags jobb och bo på samma plats resten av vårt liv. För mig finns inte den längtan. Jag längtar till mer snö i mitt liv för jag fullkomligt ÄLSKAR vintern. Men det finns även mycket annat som jag tänker är fördelen med att arbeta på olika platser. Det ger mig en möjlighet att se och uppleva mer saker än vad jag kan göra som turist.

För mig är nedräkningen igång till när jag kan lämna Bollnäs och arbeta på andra platser. Det betyder dock inte att jag inte trivs här och nu. För det gör jag. Men för mig är drömma och mål en stor del av mig och något som jag gillar.



Hösten i fjällen bjuder på färger som jag vill ha mer av i mitt liv.

Friheten och längtan att göra annat

Publicerat av
Svara
  • Jobba i fjällen för att få mer vinter i mitt liv.
  • Jobba i Canada och guida i skoter eller jobba som skidlärare.
  • Plocka avokado och papaya på Hawaii.

    Det år sådant som jag planerar att göra efter att min son går ut skolan.

    I veckan som gick samtalade jag med en vän om vad jag önskar göra när min son har gått ur skolan och då säger jag ovanstående. Min vän säger ”Det är ju sånt som folk brukar göra när dom är ung och skaffar familj. Vad gjorde du som ung?”
    Jag har jobbat och bott på lite olika platser i Sverige och jag har varit en riktig ”hoppjerka” vad gäller jobb fram till att jag blev egenföretagare. Arbetena som jag har haft har skiftat från bensinmack där jag hade mitt första arbete i livet till livsmedelsbutik, arbetat med både trav- och körhästar, hotell- och restaurang, plockare i butik, säljare och än mer saker. 2007 köpte jag mitt första bolag, ett glasmästeri, och 2010 köpte jag mitt andra bolag Skoglund Reklam som jag driver än idag. Utomlands har jag arbetat på YMCA-läger i Kalifornien, USA, och på hotell i Berlin, Tyskland.
    Vad är det som gör att ändå majoriteten av svenskarna väljer att bo och arbeta på samma plats mer eller mindre hela sitt liv?
    Att resa längre perioder och jobba säsong det gör man när man är ung och när man sedan blir ”gammal” men långt från pension så ska vi ha ett måndag-fredags jobb och bo på samma plats resten av vårt liv. För mig finns inte den längtan. Jag längtar till mer snö i mitt liv för jag fullkomligt ÄLSKAR vintern. Det finns även mycket annat som jag tänker är fördelen med att arbeta på olika platser. Det ger mig en möjlighet att se och uppleva mer saker än vad jag kan göra som turist.

    För mig är nedräkningen igång till när jag kan lämna Bollnäs och arbeta på andra platser. Det betyder dock inte att jag inte trivs här och nu. För det gör jag. Men för mig är drömma och mål en stor del av mig och något som jag gillar.



Död – varför vill vi inte säga det?

Publicerat av
Svara

Vad är det som gör att jag och många med mig tycker att död är ett så jobbigt ord att vi väljer att skriva (säga) om det till ”har gått bort, lämnat jordelivet, finns inte med oss längre”.

Min pappa dog den 27 maj i år. Jag kommer på mig själv att jag många gånger formulerar om mig framförallt i skrift och säger att min pappa har gått bort men ändrar mig och skriver död. För det är död han är. Han har inte gått vilse och är någonstans och kommer tillbaka. Det här med att säga andra ord för att någon har dött blev jag uppmärksammad på för några år sedan. Då var det gällande barn när någon hade dött. Att det var för barn väldigt mycket enklare att ta in när man förklarade att någon var död. ”Gått bort”, ja en jag samtalade med sa då att barnet hade börjat bli rädd när någon skulle gå iväg för det innebar att den personen kanske inte kommer tillbaka så som den andra aldrig gjorde, nej den personen var ju död. När jag igår pratade med en vän så frågade hon ”När dog din pappa?” och hon kommenterade direkt att ”oj det lät lite illa”. Dog var ju vad han gjorde. Även om jag håller med om att dö är ett ord som känns hårt och utan värme så undrar jag ändå om det är så egentligen? Eller är vi bara rädd för döden och att prata om det?

Min känsla är att vi väljer att säga andra ord för att vi lever långt från döden idag och att vi inte vill vara så raka i rädsla för att såra andra. Backar vi tiden så levde vi tillsammans med flera generationer. Idag gör vi det inte, i a f inte dom flesta av oss. Vi lämnar hemmet som unga vuxna och inte som förr när vi på gårdar flyttade en trappa upp eller ner när två generationer innan dog. Då var vi mer närvarande i åldrandet och i döden då vi i större utsträckning dog i hemmet än vad vi gör idag.

För egen del så ser jag gärna att vi mer börjar prata om döden som en del av livet för det är något som vi alla kommer att göra. Dö alltså.

Vi har allt det vackra framför oss

Publicerat av
Svara

I 47 år har jag varit på denna jord i denna kropp. Jag hoppas att jag ska få vara med i många år framåt med. Men om det vet jag inget. Så här och nu vill jag leva livet i en kombination av att sätta upp mål och förverkliga en del av mina drömmar. Om jag då tar samma rubrik som Sara och Katta skrev blogginlägg om i veckan som gick och tänker ”Vi har allt det vackra framför oss” vad kommer då till mig i tanke och känsla?!

Där jag är nu är jag oerhört tacksam över sådant som har kommit min väg denna vinter. För ja det är vintern som har gått som jag just nu känner sådan enorm tacksamhet för. Det är också den med det intresse jag har som har gjort att Sara, Kattas och min väg har korsats. Tack vare skoterintresset fick jag nu möjligheten att köra skoter med dom och umgås i Gauto som ligger utanför Arjeplog. Men nu tillbaks till den rubrik som dom skrev blogginlägg om

”Vi har allt det vackra framför oss”

Om allt det vackra ligger framför mig så tänker jag en känsla av kärlek till livet. Då vintern har gett mig så många fina minnen så är det just nu svårt att ta in att framtiden kommer att ge mig ett än ljusare skimmer. Men då jag tror att tankens kraft är stark så kommer framtiden att fortsätta leverera det jag önskar in i den. Det jag då gärna skulle vilja är att få fler att våga ge sig ut i det okända för att ges möjligheten att öppna upp för det som just den personen vill. Tänk om fler kunde se och känna tankens kraft hur den kan påverka vår framtid. Då skulle det goda och kärleksfulla sprida sig mer. Så låt oss höja blicken och våga tänka större och det vi vill ha mer av.

Välkommen 2022 – jag är på rätt väg i livet

Publicerat av
Svara

Nyårsafton blev en lugn tillställning hemma med middag. Vaknade tidigt på den nya dagen på året. Ligger kvar en stund i sängen och kelar med katten som heter Lala. Vår dagliga rutin, minst 15 minuter kelar jag med henne innan jag kliver upp på morgonen.
Jag klär på mig för att ta hand om nästa fyrbening som finns i hemmet, Tindra. Hon bor inte på övervåningen så fram till jag går ner för trappen så ligger hon snällt och sover. När hon hör stegen i trappen då är hon snabbt på tassarna och väntar på att få bli kliad bak på rumpan som är hennes favoritställe att bli kliad på. Mest av allt så väntar hon på mat, hon är en labrador och då är mat top of mind. Så efter lite kliande så får hon sin mat och jag klär på mig ytterkläderna för att ta henne på en promenad.

Jag öppnar dörren och tar in den friska luften, första andetaget på morgonen är svårslaget. Då rensas kroppen från nattens sömn och in kommer ny och härlig luft som ger en sådan skön känsla av renhet och nystart. Den här morgonen när jag kommer ut möts jag av något som för mig är ett väldigt starkt tecken på att jag är på rätt väg i livet, en korp. Tänk att den symbol som för mig är tecken på att jag är på rätt väg i livet är det första som visar sig när jag kommer ut och tar mitt första uppfriskande andetag den 1 januari. Som så symboliskt är en dag då vi kan börja om på något nytt. Det kan vi varje dag, varje timme, varje minut. Men 1 januari är lite mer av allt det. Året före är nu stängt, som ett bokslut i företag, och ett nytt år med nya förväntningar har nu börjat.
Känslan i kroppen att få se en korp det första jag ser när jag kommer ut denna morgon är som att ge mig en största tänkbara presenten. Det kommer bli ett bra år, det kommer bli vad jag gör det till och korpen har nu visat att jag är på rätt väg mot det jag önskar in i mitt liv. Tack korpen för den stunden med dig!

Flygande korp. Foto: Joakim Eagle

Vad skiljer dom framgångsrika från andra?

Publicerat av
Svara

Dom senaste veckorna har jag lyssnat på många poddar. När det kommer till sådant är jag periodare. Nu har det varit en sådan period. Denna gång har jag snöat in på Framgångspoodden.

Framgångspodden drivs av Alexander Pärleros och han träffar och intervjuar framgångsrika personer. I detta fall är definitionen på framgångsrik att personen har byggt upp ett stort företag, elitidrottare, kommit från krigsländer och sedan utbildat sig till läkare, forskare eller annan hög utbildning ja det är en stor blandning på vad dessa personer är framgångsrik inom.

Det som sammanfattar alla dessa personer är ”våga prova”. Min upplevelse stämmer överens med detta. När jag pratar med en del så finns vilja att testa inte där. Även om personen önskar en förändring så är dom inte villig att testa saker utanför deras grundzon. Jag fattar inte varför?! Om det inte blir som jag vill och någon berättar en historia som gör att det jag inte når skulle kunna nås om jag testar det denna person säger och har upplevt att det fungerar. Vad har jag då att förlora?!

För snart två år sedan träffade jag en person som fick berättat det problem jag hade med en person och jag visste inte hur jag skulle lösa det. Han sa: ”Du ska vara vegan i en månad.” Mitt första svar var: ”Ha ha nä skulle inte tro det. Jag är allätare.” Men han stog på sig: ”Testa i en månad och se vad som händer.” Vi fortsatte vårt samtal och jag sa ja till att testa. Vad har jag att förlora? En månad av mitt livs alla månader att inte äta som jag är van vid utan anpassa mig till att vara vegan. Det är ju faktiskt ingenting i det stora hela. Dom i min omgivning tyckte jag var galen. Att jag antog en utmaning på att vara vegan.

Det var otroligt komplex att ställa om. Visst det går att leva på sallad och inget mer. Men det som hör salladen till typ dressing. Vad innehåller den? Lunchmöten, har dom stekt grönsakerna i smör? På resande fot och bli hungrig. Vad äter man då? Det krävde en otrolig planering för att lyckas med omställningen. Men med ett undantag, dagen då jag flyttade och vi åt på Sibylla som tydligen inte har i a f hade veganskt mål, men vegetariskt så det fick det bli, så åt jag inget som inte var godkänt för en vegan under en månads tid.

Så var det värt det?
Ja för mig var det det. Relationen ha förbättrats och jag har självklart inga bevis för att det var min veganperiod som gjorde det. Men för mig är det ointressant om det är så eller inte. Jag ”offrade” om vi ska kalla det för det. En månad av mitt liv som allätare för att bara äta veganskt. Dessutom så lärde jag mig mycket annat om mat under denna period som jag är tacksam för och bär med mig i resten av mitt liv.

Skulle du testa att vara vegan under en månad om någon sa att ditt liv skulle förändras till det bättre?

Kliv ur komfortzonen och våga testa något nytt och annat. Tänk om det leder till något bättre…

Fackets syn på mig som företagare

Publicerat av
Svara

Ibland hör jag talas om personal om hur dom behandlas på sin arbetsplats av sina chefer och ser då att facket har en uppgift att göra och hjälpa dom anställda. Samtidigt kan jag inte minnas att jag har träffat någon som anser att facket har ställt upp när det verkligen har behövts.

Men många gånger känns det som att vi företagare/chefer är något som katten har dragit in enligt facket.

Förra veckan hade vi skyddsrond från facket. Vi har avtal med GS-facket av den enkla anledningen att efter att man har köpt ett företag som är fackligt ansluten måste man följa avtalet i 6 månader. Mitt andra företag var då väldigt turbolent och jag vågade inte säga nej med risk för att ha dom blockera vår arbetsplats. Precis så var det. VÅGADE INTE. Mina erfarenheter från Byggnads när jag hade glasmästeri är ingen rolig historia. Bl a hotade dom mig med ”Du borde gå dina anställda till mötes” fast det dom ville att jag skulle göra var bedrägeri mot Försäkringskassan. Sedan fick jag även kommentaren ”Passa dig för du är tjej i en mansdominerad värld.” Vilket innebar att jag inte skulle sticka ut hakan och säga emot dom.
Tilläggas ska att GS facket som vi är anslutna till idag alltid har varit bra att ha och göra med. Dom har jag kunnat ringa och rådfråga för att göra rätt från bådas perspektiv.

Så tillbaks till skyddsronden där jag får frågan om vi har en akutplan om det händer en allvarlig olycka. Jag svarar att om det händer en allvarlig olycka ringer vi ambulansen då vi pratade om skador. Till svar får jag att det måste stå i en pärm för den som ser olyckan kanske inte är så att den där och då kommer ihåg vad den ska göra. På fullaste allvar. Dom menar att en person i större utsträckning kommer att springa till en pärm och läsa där:

  • Gå till en telefon
  • Lyft luren
  • Slå 112
  • Informera om olyckan och be om ambulansen.

Ok vi får upprätta en sådan pärm. Frågan om personalen jobbar själv någon gång kommer också upp. Då representanten från facket menar att det är farligt att arbeta själv för om det händer en olycka så som att personalen ramlar eller får en hjärtinfarkt eller liknande så finns det ingen som ser den.
Mitt svar är att det är extremt ovanligt att vi arbetar själva. Men att kommande onsdag kommer det att bli så. För två av kollegorna ska ner till Stockholm på mässa och jag har friluftsdag med sonen. Tillägger gör jag att jag jobbar själv ibland varpå han svarar lite försynt: ”Ja, jo, mmm….” Och jag säger då snabbat: ”Fast det gills ju inte” och syftar på att jag är ägare av företaget. Varpå han svarar: “Nä, just så.”
Det är alltså den syn vi har på oss ägare. Att det är dom anställda som ska ha bra och justa villkor medan vi som ägare får leva med konsekvenserna själv. För vi har ju själva valt att bli företagare. Så sant. Men personalen har också valt att arbeta på den arbetsplats som dom har. Helt själva faktiskt.

När jag sedan bara några dagar senare, 14 mars, var ner till Stockholm tog jag tidningen Metro när jag åkte tunnelbana. I tidningen är det en artikel med överskriften ”Det här är kollektivavtal och därför är det viktigt”. När jag sedan läser artikeln blir jag förbannad. Om det hade varit en annons från ett fackförbund hade det varit helt ok att skriva den så. Men inte från en tidnings håll. I artikeln säger Emina Malagick, språkrör för fackförbundet Handels, ”I grund och botten handlar det om att ha en rättvis lön och trygga villkor på arbetsplatsen.” Så långt delar vi åsikt. Men sedan säger hon ”Finns det inget kollektivavtal kan arbetsgivaren i praktiken göra vad som helst. Du kan tjäna hur lite som helst utan att ha några rättigheter.” Nej det är inte sant. Vi kan inte göra vad som helst som arbetsgivare. Det finns lagar och förordningar att hålla sig till. Den som idag tror att den kommer kunna leva på den pension som vi arbetsgivare betalar in är rökt. Och det oavsett om vi är fackligt anslutna eller inte. Men det går alldeles utmärkt att ge dom anställda samma eller bättre villkor även om det inte finns ett kollektivavtal.

Så än en gång önskar jag att facket skulle vara lite mer ödmjuk mot oss företagare som trots allt väljer att driva företag och försöker göra det bästa möjliga för både anställda och ägare. Det handlar om oss alla på en arbetsplats. Inte några utvalda som är med i facket. Utan alla!