Vad skiljer dom framgångsrika från andra?

Dom senaste veckorna har jag lyssnat på många poddar. När det kommer till sådant är jag periodare. Nu har det varit en sådan period. Denna gång har jag snöat in på Framgångspoodden.

Framgångspodden drivs av Alexander Pärleros och han träffar och intervjuar framgångsrika personer. I detta fall är definitionen på framgångsrik att personen har byggt upp ett stort företag, elitidrottare, kommit från krigsländer och sedan utbildat sig till läkare, forskare eller annan hög utbildning ja det är en stor blandning på vad dessa personer är framgångsrik inom.

Det som sammanfattar alla dessa personer är ”våga prova”. Min upplevelse stämmer överens med detta. När jag pratar med en del så finns vilja att testa inte där. Även om personen önskar en förändring så är dom inte villig att testa saker utanför deras grundzon. Jag fattar inte varför?! Om det inte blir som jag vill och någon berättar en historia som gör att det jag inte når skulle kunna nås om jag testar det denna person säger och har upplevt att det fungerar. Vad har jag då att förlora?!

För snart två år sedan träffade jag en person som fick berättat det problem jag hade med en person och jag visste inte hur jag skulle lösa det. Han sa: ”Du ska vara vegan i en månad.” Mitt första svar var: ”Ha ha nä skulle inte tro det. Jag är allätare.” Men han stog på sig: ”Testa i en månad och se vad som händer.” Vi fortsatte vårt samtal och jag sa ja till att testa. Vad har jag att förlora? En månad av mitt livs alla månader att inte äta som jag är van vid utan anpassa mig till att vara vegan. Det är ju faktiskt ingenting i det stora hela. Dom i min omgivning tyckte jag var galen. Att jag antog en utmaning på att vara vegan.

Det var otroligt komplex att ställa om. Visst det går att leva på sallad och inget mer. Men det som hör salladen till typ dressing. Vad innehåller den? Lunchmöten, har dom stekt grönsakerna i smör? På resande fot och bli hungrig. Vad äter man då? Det krävde en otrolig planering för att lyckas med omställningen. Men med ett undantag, dagen då jag flyttade och vi åt på Sibylla som tydligen inte har i a f hade veganskt mål, men vegetariskt så det fick det bli, så åt jag inget som inte var godkänt för en vegan under en månads tid.

Så var det värt det?
Ja för mig var det det. Relationen ha förbättrats och jag har självklart inga bevis för att det var min veganperiod som gjorde det. Men för mig är det ointressant om det är så eller inte. Jag ”offrade” om vi ska kalla det för det. En månad av mitt liv som allätare för att bara äta veganskt. Dessutom så lärde jag mig mycket annat om mat under denna period som jag är tacksam för och bär med mig i resten av mitt liv.

Skulle du testa att vara vegan under en månad om någon sa att ditt liv skulle förändras till det bättre?

Kliv ur komfortzonen och våga testa något nytt och annat. Tänk om det leder till något bättre…

Fjällvandring med tältövernattning

För många är inte det inte ett mål att bo i tält på ett fjäll. Men för mig har det funnits där ett tag nu. Att fjällvandra och bo på fjället. Så när en jag får nog kalla han ytligt bekant skrev på sin facebooksida att han skulle iväg och fjällvandra med en övernattning och sökte sällskap så skyndade jag mig att anmäla mitt intresse. Jag hade turen att få bli den som följde med på vandringen. Det var lite pirrigt att tänka att jag nu skulle få vandra och bo i tält och då med en person som jag är ytligt bekant med.

Det skulle bli en kortare vandring på Sonfjället som även stavas Sånfjället ibland. Vad som är rätt vet jag inte. Det ligger ca en timmes bilväg nordväst om Sveg. Då min medvandrare hade ett möte i Sveg på eftermiddagen började vi inte vandra fören framåt 17 på fredag kväll. Det var magiska färger och hösten visade sig från sin bästa sida med lite sol under vandringen som stack fram och lyste på bergen omkring oss. Önskan var att få upp tältet innan solen gick ner. Det gick lite uppför, inget som var jobbigt men med gott om stenar så vi vandrade i ett lugnt tempo uppför. Vi stannade till några gånger för att dricka av det vattnet som rann nerför berget. Vilken oerhörd lyx att bara kunna stanna till vid en bäck och dricka. Det är nästen en overklig känsla att det går att göra. Kallt och gott var det.

Vacker utsikt från Sånfjället.

Vattnet som rinner på fjället som det bara är att dricka av är en av höjdpunkterna på en vandring.

När vi kände att solen snart skulle vara på väg ner och inte ge oss det ljus som vi önskade hittade vi inget vatten i närheten vilket medvandraren önskade. Då det underlättade vid matlagning och att vi då hade så vi kunde dricka utan begränsning. Vi bestämde oss för att gå en bit till uppför med förhoppning att kunna se hur det såg ut när vi kom upp ytterligare om det där fanns vatten. Sagt och gjort så vandrade vi på och sjön som vi sett på karten var inte så långt bort som vi trodde. Så vi han slå upp tältet innan mörkret kom och vi han börja laga maten som vi hade med. Men åt gjorde vi i skymningen och med pannlampor. Det var så otroligt vackert där vid den lilla sjön på fjället med solen som gick ner.

Middag på fjället i solnedgången.

Det var en kall natt som endast erbjöd några få plusgrader innan solen kom upp igen och även om det var molnigt så kändes det stor skillnad på värme när ljuset kom. Om det inte hade varit för mina tår så hade jag sovit som en prinsessa där på fjället. Tårna tyckte det var kallt men i övrigt frös jag inte då jag hade fått låna en varm sovsäck av min medvandrare. Men innan jag tog mig ur min sovsäck så våndades jag lite för att kliva ut i kylan. När dragkedjan från innetältet drogs upp så kom kylan utifrån och gjorde sig påmind och det kändes att det var varmare i vårt tält än ute. Det blåste lite men det var ändå förhållandevis varma vindar tyckte vi.

När jag till slut tog mod till mig så klev jag upp och klädde på mig kläderna för vandringen. Medan jag rullade ihop sovsäckarna och liggunderlagen fixade med min  medvandrare gröt till frukost. Än en gång ljuvligt att sitta och se ut över fjällen med den lilla sjön alldeles intill.

Tältet vi bodde i på fjället. Foto: Per Jarefjord

När vi hade ätit vår frukost och packat ihop tältet så begav vi oss av. Naturen på den andra sidan av fjället skiljde sig från där vi hade vandrat kvällen innan. På den här sidan var det inga träd och det såg annorlunda ut. Efter ett flackare parti började det gå uppför, inte brant men det lutade uppför.

Andra dagens vy när vi vandrade.

När vi hade vandrat ett tag och vi såg att det skulle bli ytterligare stigning så bestämde vi oss för att göra ett matstopp intill en bäck som snart skulle ta slut. Än en gång för att få vatten när vi skulle laga maten och där vi också kunde fylla på våra vattenflaskor.

Lunch i det fria.

När vi hade ätit så gick vi uppför berget och det kändes lite i benen men inget som var jobbigt. Bara som en påminnelse att det gick uppför. När vi sedan kommer upp på platån så ser vi att lite längre fram kommer det att gå utför och det rejält visade det sig. Med ca 10-15 kg på ryggen så blir man lite extra försiktig. Ett fel steg kan leda till att man får lite för mycket framåtvikt och sedan blir man som en boll som rullar nedför fjället. Så försiktigt tog vi oss nedför och det kändes rejält i låren. Mitt knä som jag skadade i somras gjorde sig påmint även här, liksom det hade gjort även uppför dagen innan. Men det var bara att koppla bort det och gå vidare försiktigt. Det som mer gnagde i mitt huvud var om låren skulle fortsätta stå emot hela vägen ner eller om dom skulle ge vika och jag skulle ramla. För jag blev rejält trött i benen. Det kändes skönt att min medvandrare med tyckte det var tungt då han ändå är rejält mer tränad än mig. Men med försiktiga steg tog vi oss ner för berget och kom åter till bilen. Nöjda och glada satte vi oss i bilen och styrde hemåt till Bollnäs.

Här ser ni precis innan det böjar gå nerför och det brant.

Det var en lagom lång vandring för mig som nybörjare och jag kommer helt klart vilja göra om det igen. När vi åter såg ett samhälle med hus när vi kom över branten kändes det som jag ville vända och gå tillbaks. Jag ville inte vara i närheten av hus även om dom låg flera mil bort. Jag ville vara kvar där i bergen med naturen omkring mig och alla dess vackra färger. Denna korta vandring kommer att bli lite som en milstolpe. Det kommer att vara ett före och efter denna vandring.

Tack min medvandrare för att jag fick följa med och du har helt klart gått från ytligt bekant till vän efter många långa och intressanta samtal under det dygn som vi tillbringade tillsammans.

Resan till Tärnaby

Så var äntligen dagen D här. Dagen då vi ska åka från Tärnaby.

Vi lämnar Bollnäs strax efter halv åtta på morgonen. När vi har åkt en kort stund så frågar en av barnen om vi framme snart. Då har vi precis lämnat Bollnäs. Kompisen svarar att vi har en en lång väg kvar. Varpå barnet svarar: ”Jag har åkt långt förut, jag har åkt till Gävle.” Det kommer att bli en lång dag för oss alla. Än längre för vissa…

Vi gjorde några stopp längs vägen för att sträcka på benen och äta. Men vi han även med att få en punka. När både jag och reskompisen är handlingskraftiga i vanliga fall var det otroligt lyxigt att ha en man med på resan som bytte däck. Vi tittade på förutom på slutet då vi satte tillbaks det trasiga däcket som hade fått en rejäl sten i sig.

Lagar punka

Det tog hela dagen att ta sig till Tärnaby. Men det var en fantastisk resa med magisk natur.

Vägen in till Tärnaby

Vy från lägenheten vi hyr.

Här är en kort video över vyn i Tärnaby. Tärnaby första kvällen

 

Mot Tärnaby och samer

Så nu är dagen D då vi ska bege oss till Tärnaby för att hälsa på och lära mer om samerna.

Vi är tre vuxna och tre barn som ska åka i den hyrda minibussen och sedan är det en kompis hennes son som åker upp men i egen bil. Hennes son och min son går i samma klass. Så dom kommer tillsammans att göra ett arbete om samer och redovisa i skolan efteråt.

Här hittar du hur allt började. Du kommer även att kunna läsa mer om resan här när den är avslutad.

 

Time Place Season

Ni vet när man tänker ”Attans, det där hade jag velat göra.” När man tror att chansen aldrig kommer tillbaka. Det kanske den inte gör heller eller så gör den det när allt kommer samman som det ska. 

Hawaiianerna har ett uttryck som heter ”Time, Place, Season”. När dom tre delarna faller samman händer det som ska. 

I våras så tyckte en kompis att vi skulle cykla Cykelvasan. Den tanken har lockat mig ett tag men ändå inte så att jag ville göra det själv. Så när hon frågade sa jag ja. Kul med ett mål och tillsammans med någon annan. För kompisen körde det ihop sig så hon kunde inte cykla. För min del kändes det bra med träningen. Jag har ju även lovat särbon att springa Midnattsloppet och där var tiden satt till ca 53 minuter och jag är ingen bra löpare. Så träningarna har haft fullt fokus på dessa två starter. När det var ca 1,5 månad kvar började det krävas mer och mer motivation men jag tränade på men med lite mindre krav på mig själv. När det sedan var knappt fyra veckor till Cykelvasastarten så efter lite övertalan på mig själv bestämde jag mig för att åka och träna med cykelklubben. Det satt långt inne då jag velade om det var latmasken eller kroppen som skulle må bäst av vila. Träningen bestod av teknik och kondition. Jag kom bara till teknikdelen. Där ramlade jag med cykeln i ett stenigt parti och när fötterna sitter fast så är det inte alltid jag hinner klicka ur och rädda situationen. Knät mötte marken som var en sten först och fick ett pyttelitet sår. Men det gjorde ont. Så ont så jag valde att avbryta träningen. Hem och bandagerade knät. Efter två dagar så tog jag hjälp av en som kollade upp knät och körde laser på det. Min förhoppning och tro var att jag skulle bli bra på en vecka i a f. Cykelvasan kändes långt bort. Men hur var det nu med Time, Place och Season?! Det ville annat. Efter drygt en vecka haltade jag än. Knät gjorde ont. Så nytt besök till han som hjälpt mig. Ny behandling och nu två veckor till start. Varav en av dom veckorna skulle jag tillbringa på en båt i skärgården. Jag hade sagt till särbon att jag måste ha med mig cykeln. Han bara skakade på huvudet åt mig. Men att cykla drygt 9 mil och som mitt mål var under 5 timmar kräver förutom musklerna sina timmar i sadeln för att rumpan inte ska ta sig ett babianliknande utseende.  

Under behandlingen av knät så frågade jag han som hjälpte mig:” Du som känner mig, är det vettigt att cykla Vasan med dom förutsättningarna som nu är?”

Han svarade:”Det går, du kommer klara det, kroppen kommer ta stryk, du kommer få träningsvärk och du måste lägga om hur du har tänkt att köra loppet. Sänka tempot.” ”Min rumpa då?” frågade jag. ”Ja den kommer änderna springa efter på Långnäs (parken i Bollnäs) om du går där”.

”Men du som känner mig, säg nu på riktigt. Ska jag köra?” frågade jag. Då svarar han lugnt:” Med det du har nyss berättat om stambytet hemma, jobbat under semestern, försöka göra saker med sonen och inte ha tränat så tycker jag du ska lägga din energi på annat. Det kommer att gå åt mycket energi för att genomföra loppet.” Där och då bestämde jag mig för att inte cykla. Besvikelsen var stor. Mycket stor. 

Jag är så tacksam att ha människor omkring mig som hjälper mig att fatta vettiga beslut. När jag som är sådan att när jag har bestämt mig vill jag inte ge up. Men när kroppen och livet vill annat så är det svårt att lyssna men viktigt. 

Så nu ligger jag i sängen i husvagnen i Mora. Sonen och särbon cyklade 32 km igår. När dom stog i startfållan fällde jag en tår över att jag med hade velat cykla. Stämningen var hög på plats och besvikelsen var stor hos mig. Men Time Place Season hade annat åt mig i år. Det jag fick var ett lugn på semestern. Inte försöka få tid till träning i all renovering och lite jobb, vara med familjen och ingen cykel som skulle krånglas med på båten. Det var skönt. 

Knät är fortsatt inte så bra men jag promenerar och har börjat göra lite styrka. Så det blir inget Midnattsloppet heller. Och det känns bra nu när besvikelsen har lagt sig. 

Kanske Time Place Season är nästa år. Kanske inte…

Jag tar hjälp av andra. 

När jag var för att fira en student för några veckor sedan började jag samtala med en som nyligt hade separerat och hade det jobbigt. Då jag själv har separerat för fyra år sedan delade jag med mig av mina upplevelser. En sammanfattning till vad jag sa var: ”Jag har inte kommit dit där jag är idag själv av mig själv Jag har tagit hjälp av många.”

Det gäller inte bara efter separationen utan i det mesta jag gör. Jag tar hjälp av andra för att utvecklas och må bra. 

Just nu sitter jag i bilen efter en behandling av en som stretchar och töjer min kropp några ggr per år. Jag ringde för att få en genomgång då jag har tränat på ganska intensivt ett tag nu. För att se att min kropp inte ramlar tillbaks i mina gamla problem utan att förebygga ev problem.  Jag vill fortsätta träna mot mina mål som i grunden är en kropp som är stark och hållbar för att göra det jag vill både träningsmässigt men också vardagliga saker ska kroppen hålla för. 

Kosten har jag också en som hjälper mig med för att må bra. Han har hjälpt mig tidigare men efter några års uppehåll var det dags igen att få hjälp. Denna gång var det för flera i min närhet sa att jag förmodligen äter för lite och därav blir kroppen trött och sjuk. Så nu äter jag bättre och kroppen mår bra. 

Även hjälp av flera olika på det mentala planet har jag haft och har än. Där jag har fått verktyg att lära mig ta motgångar eller andra problem som dyker upp. 

Vänner, familj och särbon som hjälper mig i ur och skur finns också omkring mig. 

Så sammanfattningsvis så kan jag rekommendera att prata med många och ta hjälp av sådana du känner förtroende för. Dock viktigt att komma ihåg. Det kan vara den som levererar den jobbigaste rådet som långsiktigt är det bästa. Men där och då är det inte vad du orkar. Men bär med dig den. Den kan komma till användning. Så som en sa till mig: ”Jogga utan poddar i öronen och ta in naturen.” Där och då klarade jag inte det. Idag gör jag det ofta. Joggar med sällskap av naturen och dom ljud som där finns. 

Från Hawaii till samer

I mars lägger en kompis till mig ut ett inlägg på Instagram som är en bild av Jon Henrik som då hade varit med i melodifestivalen. Nyfiken går jag in på Spotify oc h lyssnar på låten. Det är något i låten som sätter sig i mig och jag lyssnar på Jon Henriks musik på repeat på Spotify. Det jag också känner när jag lyssnar på musiken och jojkandet är att den har en gemenskap med hur Hawaiianskan låter. Det intressanta med Jon Henrik är att han är från en indianby i Colombia och kom till ett barnhem och blev sedan adopterad till en samisk familj i Härjedalen. Så det finns en kombination av usprung av naturfolk i han. Både från där han är född och sedan där han har växt upp.

När jag var på Hawaii lärde jag känna Melvin som är hawaiian. Han hade en cermoni med oss där han pratade/sjöng på hawaiianska. Det skapar som en vibration i kroppen att lyssna på det. Melvin är en man som idag förutom att vara affärsman skulle jag kalla han medicinman. En person med stort hjärta och engagemang för sitt ursprung och då även andras ursprung. Så när jag lyssnar på Jon Henrik känner jag att jag måste sända hans musik till Melvin då jag tror han kommer att gilla den och känna igen sig i den.

Och så blev det. Melvin gillar musiken och det visar sig att han en tid har velat träffa samer för att ta del av deras historia som på många sätt är lika hawaiianernas. Både har levt av det moderjord erbjuder och funnits utan att bygga monument efter sig eller hägna in sina områden. Båda kämpar idag för att ha rätt till den mark som dom finns och verkar på.

Så när Melvin berättar sin önskan om att träffa samer och varför så växer min nyfikenhet mer och mer om att få träffa samer och höra deras historia och kultur. Jag säger till Melvin att jag ska se om jag kan få kontakt med någon sam som vi kan besöka när han nästa gång kommer till Sverige. Nästa resa för Melvin till Sverige är i september. Det finns en person som jag tänker att kanske kan lotsa mig vidare för att komma i kontakt med en sam och då helst sameby. Hon heter Jenny och bor i Bollnäs men är född och uppväxt i Vilhelmina. När tiden är rätt så faller alla pusselbitar på plats. Och nu är tiden rätt. Jenny har en släkting som känner en kvinna som är sam. Så jag googlar fram hennes telefonnummer. När jag ringer kommer jag till en telefonsvarare och inser när jag har lämnat meddelande att det låter lite konstigt när hon lyssnar av sitt meddelande som jag har lämnat till henne: ”Hej, jag heter Madeleine och jag har en kompis från Hawaii som gärna skulle vilja komma och träffa samer. Ring mig är du snäll.”

Det går några dagar och jag hör ingenting från kvinnan. Så jag testar att ringa igen. Men ingen svarar då heller. När det har gått cirka två så ringer hon. Hon säger då att hon inte har haft telefonen på utan hört mitt meddelande först nu. När jag har gjort en lite längre förklaring om varför jag har ringt henne och vad det är vi vill säger hon: ”Jag var på en konferens på Hawaii för några år sedan som handlade om ursprungsbefolkning.” Den tanke som då far genom mitt huvud är ”vad är oddsen att komma i kontakt med en sam som har varit på Hawaii?”

Kvinnan tackade ja till att vi ska få hälsa på henne. Hon är bosatt i Tärnaby och erbjöd sig att guida oss runt på olika ställen och dra ihop lite samer som vi kan få samtala med.

Så nu fortsätter planeringen över hur vi ska ta oss dit, var vi ska bo osv. Vi som kommer åka är Melvin och hans två barn som bor i Bollnäs, Jenny och hennes son, Malin – kompisen som jag var till Hawaii med samt jag, min son och ev min särbo. Det kommer bli ett fantastiskt gäng som kommer att åka på denna resa. Jag ser oerhört mycket fram emot den och jag kommer uppdatera er längs vägen om denna resa och kunskaper som jag får av att läsa på om samer.

 

 

Fackets syn på mig som företagare

Ibland hör jag talas om personal om hur dom behandlas på sin arbetsplats av sina chefer och ser då att facket har en uppgift att göra och hjälpa dom anställda. Samtidigt kan jag inte minnas att jag har träffat någon som anser att facket har ställt upp när det verkligen har behövts.

Men många gånger känns det som att vi företagare/chefer är något som katten har dragit in enligt facket.

Förra veckan hade vi skyddsrond från facket. Vi har avtal med GS-facket av den enkla anledningen att efter att man har köpt ett företag som är fackligt ansluten måste man följa avtalet i 6 månader. Mitt andra företag var då väldigt turbolent och jag vågade inte säga nej med risk för att ha dom blockera vår arbetsplats. Precis så var det. VÅGADE INTE. Mina erfarenheter från Byggnads när jag hade glasmästeri är ingen rolig historia. Bl a hotade dom mig med ”Du borde gå dina anställda till mötes” fast det dom ville att jag skulle göra var bedrägeri mot Försäkringskassan. Sedan fick jag även kommentaren ”Passa dig för du är tjej i en mansdominerad värld.” Vilket innebar att jag inte skulle sticka ut hakan och säga emot dom.
Tilläggas ska att GS facket som vi är anslutna till idag alltid har varit bra att ha och göra med. Dom har jag kunnat ringa och rådfråga för att göra rätt från bådas perspektiv.

Så tillbaks till skyddsronden där jag får frågan om vi har en akutplan om det händer en allvarlig olycka. Jag svarar att om det händer en allvarlig olycka ringer vi ambulansen då vi pratade om skador. Till svar får jag att det måste stå i en pärm för den som ser olyckan kanske inte är så att den där och då kommer ihåg vad den ska göra. På fullaste allvar. Dom menar att en person i större utsträckning kommer att springa till en pärm och läsa där:

  • Gå till en telefon
  • Lyft luren
  • Slå 112
  • Informera om olyckan och be om ambulansen.

Ok vi får upprätta en sådan pärm. Frågan om personalen jobbar själv någon gång kommer också upp. Då representanten från facket menar att det är farligt att arbeta själv för om det händer en olycka så som att personalen ramlar eller får en hjärtinfarkt eller liknande så finns det ingen som ser den.
Mitt svar är att det är extremt ovanligt att vi arbetar själva. Men att kommande onsdag kommer det att bli så. För två av kollegorna ska ner till Stockholm på mässa och jag har friluftsdag med sonen. Tillägger gör jag att jag jobbar själv ibland varpå han svarar lite försynt: ”Ja, jo, mmm….” Och jag säger då snabbat: ”Fast det gills ju inte” och syftar på att jag är ägare av företaget. Varpå han svarar: “Nä, just så.”
Det är alltså den syn vi har på oss ägare. Att det är dom anställda som ska ha bra och justa villkor medan vi som ägare får leva med konsekvenserna själv. För vi har ju själva valt att bli företagare. Så sant. Men personalen har också valt att arbeta på den arbetsplats som dom har. Helt själva faktiskt.

När jag sedan bara några dagar senare, 14 mars, var ner till Stockholm tog jag tidningen Metro när jag åkte tunnelbana. I tidningen är det en artikel med överskriften ”Det här är kollektivavtal och därför är det viktigt”. När jag sedan läser artikeln blir jag förbannad. Om det hade varit en annons från ett fackförbund hade det varit helt ok att skriva den så. Men inte från en tidnings håll. I artikeln säger Emina Malagick, språkrör för fackförbundet Handels, ”I grund och botten handlar det om att ha en rättvis lön och trygga villkor på arbetsplatsen.” Så långt delar vi åsikt. Men sedan säger hon ”Finns det inget kollektivavtal kan arbetsgivaren i praktiken göra vad som helst. Du kan tjäna hur lite som helst utan att ha några rättigheter.” Nej det är inte sant. Vi kan inte göra vad som helst som arbetsgivare. Det finns lagar och förordningar att hålla sig till. Den som idag tror att den kommer kunna leva på den pension som vi arbetsgivare betalar in är rökt. Och det oavsett om vi är fackligt anslutna eller inte. Men det går alldeles utmärkt att ge dom anställda samma eller bättre villkor även om det inte finns ett kollektivavtal.

Så än en gång önskar jag att facket skulle vara lite mer ödmjuk mot oss företagare som trots allt väljer att driva företag och försöker göra det bästa möjliga för både anställda och ägare. Det handlar om oss alla på en arbetsplats. Inte några utvalda som är med i facket. Utan alla!

Hawaii – andra delen av resan

Efter att ha tillbringat mer än en vecka tillsammans med 10 andra personer så gick nu den delen av resan mot sitt slut. Dom som inte hade planerat att vara kvar några extradgar skulle flyga hem lördag kväll. Sista dagen skulle bli en dag på stranden. Vinden och havet hade andra planer. Det var stora vågor den dagen och stränderna anses då stängda för det är för farligt att bada i dom stora vågorna. Men fördelen med att Susanna, arrangören av resan, har bott på Big Island är ju att hon kan ställen som det går att bada på ändå. Såna ställen som jag som turist aldrig skulle hitta.
Dagen tillbringade vi på en fantastisk liten strand som kallas Keiki Pond som betyder barndamm på hawaiianska. Det var verkligen var det var också. Som en liten damm inbäddad innanför lavaklipporna så det var lugnt och tryggt att bada där för både stora och små. Samtidigt kunde vi ställa oss på lavaklipporna och njuta av skådespelet som var mellan hav och klippor.

”Never turn your back on the ocean” som hawaiianerna säger blir känns enkelt att efterleva när man ser och upplever kraften i havet.

När vi hade badat och njutit färdigt av havets skådespel så var det då dags att säga på återseende till övriga. För att vi kommer ses igen råder ingen tvivel. På det sätt som Hawaii tillsammans med Melvin och Susanna har guidat oss till den fina fläta vi nu har skapat och för den tillit och omtanke som vi har visat varandra så kommer vi att finnas för varandra livet ut.  Men nu var det dags för del två av denna resa tillsammans med min vän, stöttepelare, bollplank och visa vän Malin.

Malin och jag på Mauna Kea, Big Island.

Vi hade innan gjort upp att vi skulle resa tillsammans efter retreatet. Men vi var också överens om att vi kanske inte skulle göra allt tillsammans mer än att vi hade boende att dela på. Detta ifall vi var less på varandra eller less bara på människor efter att ha levt upp i en grupp under lite mer än en vecka. Nu blev det inte så. Vi gjorde allt tillsammans och vi hade fantastiska dagar. Jag som annars har en hjärna som har koll och ser till att planera hade inför dessa dagar ingen koll alls. Det jag hade koll på var att vi skulle till Maui. Där hade Malin och jag tillsammans bokat boende. Men då Malin hade en dragning till ön Lanai så hade jag via Airbnb bokat ett rum även där. Så en natt hade vi dubbelbokat. Sen fick vi se hur vi ville göra då eller om vi som sagt var less på varandra eller ville göra olika saker. Jag visste att vi av Melvin innan avresa hade fått en upplevelse i form av en båttur där det fanns olika alternativ. Malin hade kollat upp närmare och med mitt godkännande bokat in vad vi skulle göra. En snorkeltur och några timmar på Lanai. Vilken dag det skulle bli hade jag ingen aning om. Jag visste inte ens vilken dag retreatet var slut… Ibland är det skönt att inte ha någon koll och inte planera framåt i tiden.

När gruppen lämnade oss efter dagen på Keiki pond så strosade vi runt i Kona och tittade lite i butiker och bara var. Men båda kände vi att det var väldigt konstigt att vara mitt i kommersen efter att ha haft så jordnära upplevelser under retreatet. Så efter lite strosande så gick vi och satte oss och åt en god middag på en restaurang som var precis vid havet byggt ca 5 meter ovanför vattenytan och havet slog mot lavaklipporna nedan där vi satt. Borden stog i sand och vi hade fötterna i den varma sanden och njöt av ännu en vacker solnedgång.

När vi hemma hade letat hur vi skulle ta oss mellan Big Island och Maui, en annan av Hawaiis öar, så fanns det två alternativ. Vanligt flyg eller propellerplan. Malin ville åka propellerplan. Jag ogillar små plan som är gjord för några få personer. När jag var 11 år var jag med om en incident som gör att jag tycker det är otroligt otäckt. Men rädslor är till för att övervinnas så vi bokade propellerplanet.
Vi fick skjuts till flygplatsen och till den delen där Mokulele Airlines flög ifrån av Airbnb värdinnan. Om du tänker dig en vanlig flygplats så påminde detta mer om ett litet hus med en tjej som stog och sa hej och skrev att vi hade kommit på ett papper.

Planet som tog oss mellan Big Island och Maui. Bilden är tagen på Maui.

Flygplanet var litet, vi var 10 passagerare och två piloter och då var det fullt. Det var en helt fantastisk flygning och min rädsla fanns endast dom första minuterna. Sen var den som bortblåst. Bästa minnet är när piloten vänder sig bak till oss i planet och säger: ”If you look down on the right side of the plain you can see whales”. (Om ni tittar ner på planets vänstra sida ser ni knölvalar.) Och så var det. Vi såg knölvalar. Mer knölvalar skulle vi komma att se innan denna resa var över. Många fler…

Piloterna som flög oss till Maui.

När vi hade lämnat våra väskor på hotellet tog vi en promenad i Lahaina, staden som vi hade bokat boende i på Maui. Än en gång fick vi den där känslan att vi inte passade in och kändes oss också väldigt mätt på upplevelser efter retreatet. Vi hade en lugn dag och tidig kväll väl laddade för dag två då vi skulle ut på turen med båt och snorkla samt ett besök på Lanai med Maui Adventures Cruises. När vi lämnade hotellet på morgonen hade vi fortfarande inte bestämt om vi skulle stanna kvar på Lanai eller inte. Men vi tog våra ryggsäckar och packade med förutom badkläder en tandborste så skulle vi klara oss ifall vi stannade kvar.
Båten gick kl 9,30 på fm. Killarna som jobbade på båten var helt underbara. Livsglada och skojfriska så vi fick en fantastisk tur på väg till snorklingen som var utanför Lanai. Vi såg både knölvalar och delfiner på vägen dit. Som krydda på mosen så var det en sköldpadda som jag och Malin länge snorklade och tittade på. Så nu var allt jag hade önskat med råge uppfyllt.

Spinning dolphins kallas dessa delfiner. Det var massor utav dom. Ganska små är dom.

Efter snorklingen blev vi avsläppt på ön Lanai som endast har 3 000 bofasta och det finns en väg på ön, precis så en enda väg förutom några få grus/jordvägar till speciella plastser. Vi tog vår matsäck och gick bort till stranden. Där och då kom vi fram till att vi stannar kvar över natten. Vid stranden ligger bara hysteriskt dyra hus för uthyrning och ett hotell, sisådär 15 000-40 000 per natt. Då det inte var inom våran budget eller önskan av upplevelse så hade vi bokat ett rum i den lilla stan som fanns. Den låg dock högt upp på ön och ca 1 mil bort. Det kan låta nära men i 30-35 graders värme och brant stigning så var det långt. Men taxin kunde inte komma fören om 40 minuter. Vi bestämde då sa vi skulle gå men bad att chauffören gärna fick kolla till oss ifall vi inte ville gå längre. Vi gick nog inte mer än kanske två km innan vi kände att vi var färdigpromenerade den dagen. Att lifta skulle inte bli något problem då flera redan hade stannat och frågat om vi ville ha skjuts.
Så som allt har varit under denna resa så löser sig allt till det bästa. Bilen vi fick lift med var en kille och hans arbetskompis i 30 -årsåldern. Ni som tycker att jag kan prata med vem som helst och ta för mig så är Malin min överkvinna. Innan den korta resan var klar hade hon fått han att ställa in sin planerade hjortjakt för kvällen och istället tacka ja till att skjutsa oss till den plats som Malin kände att hon ville se – Kaunolu.
Vi hade inte kunnat hitta en bättre guide än Junior som han kallades för. Hans koppling det historiska var mer än vi hade kunnat drömma om. Vägen dit var inget för en vanlig bil. Det var en grus/jordväg som krävde en pick-up med 4-hjulsdrift och van chaufför för att ta sig fram på. Väl framme gick vi längs en led och hade sedan förmånen att njuta av ännu en magisk solnedgång.

Platsen där dom som är födda och uppväxta på ön får hoppa som mandomsprov. Det är ca 20 meter ner till havet. Magiskt vacker plats.

När vi kom hem den kvällen till där vi skulle bo satte vi oss på altan och njöt av en stjärnhimmel som endast kan upplevas långt långt bort från stadens ljus. Den var magisk!
Nästa dag tog vi båten tillbaks till Maui och mötte upp två av dom andra från retreatet och följde med dom på en dag på ön. Först till en strand vid staden Paia för att se sködlpaddor. På den stranden finns det en del där sköldpaddorna kommer och lägger sig. Hela 41 st räknade jag till.

41 sköldpaddor räknade jag till att det var på stranden.

Efter ett kort stopp där åkte vi vidare till Mauis högsta berg, Haliakala som är 3 055 meter högt och även det en vulkan och njöt av solnedgången där.

Malin och jag på Haleakala på Maui

Väl hemma efter den långa dagen bestämde vi oss för att nu var i verkligen mätt på upplevelser och orkade inte ta oss för något sista dagen på Maui även om inte flyget skulle gå fören kl 17 dagen efter. Så vi packade ihop våra saker men då vi fick ha rummet till kl 11 så lämnade vi våra väskor där och gick och åt frukost på stan och strosade runt i lite affärer. Men vi ville säga hej då och tack till Melvins syster som jobbade åt det företag som vi hade varit på snorkelturen med så gick vi bort dit där båten avgick för hon skulle jobba på fm. Kl var då 9,45. När vi kommer dit frågar hon om vi vill med på en knölvalssafari för det hade blivit en avbokning på två platser. Malin och jag tittar på varandra och svarar JAAAA!!!! Sedan: ”När går båten?” Till svar får vi kl 10. Vi hade ju inte checkat ut. Men hon sa ni hinner. Så vi springer till hotellet och bar ner våra väskor i receptionen, för den öppnade inte fören kl 11, och springer tillbaks och kliver på båten och får en valsafari som vi aldrig kommer att glömma. Det var knölvalar precis över allt. Dom blåste ut, dom hoppade, dom vinkade med sina fenor, dom visade stjärtfenorna, en kalv (alltså en bäbisval), vi såg upp mot 5-6 knölvalar samtidigt, knölvalar som simmade under vår båt, vi såg allt som går. Så trots att vi kände oss mätta på upplevelser var det inga problem att ta emot än mer vad havet, djuren, människorna hade att ge oss. Vi fick det bästa avslut vi hade kunnat få.
På denna länk finns en 5 minuter film som jag tog med mobilen, enda gången jag hade den med på resan. Vilket gav en underbar film med så mycket valar och glada människor som det bara går att få.

En av dom två hoppande knölvalar under vår båtresa.

Som avslutning satt vi med denna vy när vi hade checkat in vårt bagage på Mokulele airlines och såg ut över havet och knölvalarna.

Många magiskt har jag sagt och skrivit. Men det var verkligen så med. Eller som Malin sa: ”Hur många wow går det på en woow.”
Tack Malin och tack Hawaii för denna resa. Den var ”beyond my wildest dreams”.

Sämre flygplatsutsikter har jag haft.

 

 

 

 

Hawaii – mer än jag någonsin hade trott

Så då har jag nu varit hemma från resan till Hawaii lite mer än en vecka. Det första jag känner är att jag är oerhört tacksam att ha fått dela denna resa med andra. Den enkla anledningen till det är att det går inte för andra att beskriva allt det vi har upplevt. Dom som var med orkar höra och berätta historier, upplevelser och känslor om och om igen. Vilket ger många fina minnen och skratt.

När jag var på väg till Arlanda slog det mig att jag faktiskt inte har en aning om vad vi skulle göra på resan. Visst jag hade koll på att vi skulle få ta del och uppleva dom olika elementen – eld, vatten, vind, jord och spirit men inte mer än så och på vilket sätt.

Tillit är ordet. Tillit till Susanna som arrangerar resan att vi skulle få göra och uppleva saker som gjorde det värt att betala, ta ledigt från jobbet, frånvaro från min son och särbo samt avsätta tid för att åka med. Tillit är ett ord som vi återkom många gånger till under denna resa. För i gruppen skapades det en stor tillit till varandra. Förutom tilliten till varandra så blev vi även påminda om tilliten till livsprocessen. Den vi inte kanske alltid tycker att vi kan styra. Men många gånger så kan vi det påminde Hawaii oss om.

 Susanna och Melvin efter en cermoni vid Place of refuge - Pu’uhonau o Honaunau National Historical Park

Susanna och Melvin efter en cermoni vid Place of refuge – Pu’uhonau o HonaunNational Historical Park

Retreatet var en grupp på 10 personer plus Susanna, arrangören av retreatet och den som driver Inspired by Hawaii, var redan på plats på Hawaii samt en av deltagarna som tog ett tidigare flyg. Så vi var en grupp på 9 personer som reste över tillsammans. Jag och en kompis till mig valde att åka ner kvällen före och ta in på hotell då vi hade tidig avresa på fredagen den 6 januari. När man flyger till USA är det många säkerhetskontroller att ta sig igenom. Flera av dom som var med var det premiär för att åka till USA och för dom flesta utom två av oss premiär att åka till Hawaii. Så vi Malin och jag som båda har rest en del tog täten och höll koll på vart vi skulle och en kille utsågs till ”uppsamlare”. Han gick sist och såg till att alla var med. Ett oerhört bra system visade det sig. Då behövde vi i fronten som läste skyltar och frågade oss för i täten endast hålla koll på Johan och inte dom övriga. För det gjorde ju Johan.

Det är en lång resa till Hawaii med två byten av flyg. Första bytet gjorde vi i London efter 2,5 tim flygning. Efter ytterligare 11 tim flygning så var det dags för byte i San Fransisco och sista flyget över Stilla havet till Big Island som är en av öarna på Hawaii och den ö vi skulle tillbringa 8 nätter tillsammans på, tog ytterligare 6 tim. Så 19,5 tim på flygplan och lite väntetider mellan gjorde att resan över tog lite mer än ett dygn. Sedan är det 11 tim tidsskillnad. Hawaii är 11 tim efter oss. Så vi flög ut fredag morgon svensk tid och landade fredag kväll hawaiiansk tid. Susanna och den sista retreatdeltagaren mötte upp oss på flygplatsen, som inte har något tak då det är varmt året runt på Hawaii. Väl där åkte vi till huset som vi nu skulle bo i 8 nätter framöver. Huset låg i Kealakeakua Bay som ligger ca 2 mil utanför staden Kona på ön Big Island. Trötta och förväntansfulla gick vi och la oss den kvällen.

Här ligger Hawaii

Här ligger Hawaii, längst ner till vänster på kartan. Sverige hittar du längst upp till höger på kartan.

Vår första dag på ön bestod av en promenad ner till havet, ca 100 m från vårt hus, i tystnad. Vi fick inte prata från att det vi gick upp till frukosten serverades. Det var en underbar stund där det var ens egna tankar, reflektioner och funderingar som hade fokus och inte övrigas. Dock då en knölval dök upp en bit ut på havet så pekade den som såg den först så vi andra också fick förmånen att se den. Men allt under tystnad. Att få sitta på lavaklipporna och se ut över havet där vågorna slog mot lavaklipporna när solen gick upp var en otroligt rogivande morgon som jag sent kommer glömma. Precis som så mycket annat som jag fick uppleva på Hawaii.

Dagarna på Hawaii var långa och händelserika. Även om vi har fått se och uppleva delvis sådant som vanliga turister kan göra så har vi fått göra det på ett annat sätt då Susanna har bott på denna ö och pappan till hennes barn är hawaiian. Det har gett resan en karaktär och känsla som utan dom två aldrig hade blivit den samma med andra personer. Resan var ju förutom en resa att se fina plaster på Big Island även som en del i personlig utveckling. Så vi hade även olika inslag av det under denna resa. Men den delen kommer jag inte att gå in på här då den gjordes på ett sätt som både är svår att förklara men framförallt väldigt personlig. Så det lämnar jag till oss som var med bära med oss alla på våra egna sätt. Den utmaning som jag fick med mig hem kommer jag att delge er längre fram.

Att beskriva allt vi har gjort är svårt men jag ska dela några av dom bästa stunderna med dig som läser.

Hawaiis öar är byggda av vulkaners lava. Så även Big Island där retreatet var men självklart även dom övriga öarna. Denna gång besökte jag även Maui och Lanai. Det är precis som det sägs att varje ö är unik och ser olika ut. Big Island består av 11 klimatzoner, Sverige har 4… Då även att beakta att ön är 10 432 kvm och 12 mil bred där ön är som bredast.

Waipeo Valley – en helig dal

Wow, magiskt, fantastiskt och underbart är ord som vi har använt om och om igen på denna resa. Så även när vi kom till Waipeo Valley. Dalen är ca 1,5 km bred och knappt 1 mil djup. Idag bor det inte många kvar i dalen men det bor dock folk där än idag. Waipeo valley är den sydligaste av dom sju dalar som ligger på rad längs nordöstra kusten på Big Island. Bergen omkring dalen är ca 700 meter höga och dom högsta vattenfallen som blir efter regn är ca 400 meter. Dalen är helig för hawaiianerna och här har många av kungarna från Hawaii fötts. Så även Melvin som var den som hade både grupputveckling och personlig utveckling med oss under retreatet. Dalen har flera tempel och heliga platser som ger dalen en väldigt speciell känsla att besöka. Jag är tacksam att jag fick ta del av denna dal tillsammans med en kille som är född i dalen samt Susanna, arrangören av retreatet, som kunde delge oss historier och information som gav oss förståelse och respekt för denna speciella plats.

Hawaii jan 2017 756

Waipeo Valley från platsen där den branta vägen har sin början.

Hawaii jan 2017 779

Vattenfallen som var i dalen.

Vi blev skjutsade av pick-up:er ner till dalen. Vissa av oss satt i och några av oss satt på flaken. Jag satt såklart på flaket och njöt i fulla drag. Först av farten på vägen till dalen. Vi som satt på flaket var helt upprymda av dom senaste dagarna och glädjen var enorm. När vi sedan kom fram till vägen ner i dalen satt en skylt att endast 4-hjulsdrivna bilar fick åka ner och företräde lämnades åt dom som var på väg upp. Ytterligare en skylt talade om att lutningen var 25 %. Vägen ner var knappt 1 mil. Det var ingen väg gjord för att mötas överallt. Så för att köra där gällde det att hålla tungan rätt i mun. När vi tippade över kanten och ner på vägen så kom det tårar i ögonen. Det var så mäktigt att se dalen och havet inramad av bergen. Väl nere i dalen blev vi avsläppta och gick på en hike på 1,5 mil ungefär. Då det hade regnat mycket veckorna innan vi kom så var det mycket vatten och lera. Men det bekom oss inte. Vi gick med skor eller utan genom vatten och lera. Några halkade omkull och hade lera över hela sig. Men vad gjorde det när vi vandrade i ett paradis. Ett paradis med bl a apelsin-, kakao- och avacadoträd.

Hawaii jan 2017 784

Dalen är bördig och väldig grön. Här nere växer förutom frukträd en planta som heter poi som är en nyttig växt enligt hawaiianerna men smakar inget vidare och känslan i munnen är som mjöl/vattenblanding.

Hawaii jan 2017 806

Vattenfall som vi passerade längs vår hike. Tydligen var det kring 16 grader i vattnet men det kändes inte så kallt trots allt. Vi var i och simmade och lekte ett tag i det friska vattnet.

Hawaii jan 2017 812

En del träd större än andra.

Hawaii jan 2017 818

Fantastisk strand med svart sand. Det är ju en ö av lava och då blir det svart på vissa stränder. Magiskt vackert med ett hav där man förstår hawaiianernas uttryck ”Don´t turn your back on the ocean.” Kraften i havet är verkligen något att ha respekt för.

Hawaii jan 2017 769

Efter 1,5 mils hike komma fram till havet och få känna på stranden och vattnets energier var en oförglömlig upplevelse. Självklart badade vi även här och kände kraften i havets vågor.

Under förra året sa jag att min nästa resa skulle gå till en plats där det fanns färska avacado att äta. När jag bokade att åka med på denna resa visste jag inte att det växte avacado på denna ö. Avacadoträden är höga så det är inte lätt att plocka dom. Men när vi hade vandrat en liten stund låg den där. Min avacado som jag hade längtat efter. Jag skalade den som en apelsin och åt. Den var ljuvlig!

Hawaii jan 2017 761

Min efterlängtade avacado. Så underbart god!

Kilauea – Big Islands aktiva vulkan

Kilauea har nu varit aktiv sedan januari 1983. Vi var till Vulcano Village och kollade på den ”kokande grytan”. Den dagen som vi var där såg vi lava som hoppade i grytan. När jag stog där och tittade så fascinerades jag ändå över kraften som vår natur har och det skådespel som det bjuder på. Vi gjorde även ett stopp där vi la oss på lavaklipporna som är väldigt magnetiska. För egen del hade jag kunnat somnat där även om det var hårt och inte så slätt och skönt som bilderna visar.

Mauna Kea – världens högsta berg…

…från bergets fot som är på havets botten räknat. Då är berget 10 203 meter högt. Över havet är berget 4 205 meter högt. Vägen upp är brant, slingrig och helt fantastisk. Det går att köra bil hela vägen upp. Denna gång fick vi stanna vid besökscentrat för det var snö på toppen och vi hade inte bilar för att köra i snö. Vinterdäck är inget som finns på denna ö av förklarliga skäl. Besökscentrat ligger på 3 200 meter och dit åkte vi på kvällskanten och njöt av en magisk solnedgång.

Klädseln när jag kom upp till Mauna Kea.

Klädseln när jag kom upp till Mauna Kea.

Kllädseln som jag sedan hade på Mauna Kea. Även om berget är på en varm plats blir det kallt 3 200 m upp.

Klädseln som jag sedan hade på Mauna Kea. Även om berget är på en varm plats blir det kallt 3 200 m upp.

Hawaii jan 2017 916

Himlen var magisk när solen sakta gick ner.

Älskar solnedgångar och vyer. På Mauna Kea fick jag båda. Tack livet för att jag valde att åka med på denna resa.

Älskar solnedgångar och vyer. På Mauna Kea fick jag båda. Tack livet för att jag valde att åka med på denna resa.

Words not needed.

Words not needed.

Solen har nu sänkt sig ner för dagen.

Solen har nu sänkt sig ner för dagen.

Min längtan upp till bergets topp var stark. Så jag köpte en mugg till min son som det står Mauna Kea på. När jag sedan kom hem gav jag den till sonen och frågade om han ville åka med mig till Big Island en dag i framtiden och gå upp till toppen av berget. Det ville han så klart gärna. Den hiken är på ca 7 timmar. Varav fyra timmar upp och tre timmar ner. När detta blir av vet jag inte idag men jag skulle gissa att det kommer att bli inom 5 år. För mig är det viktigt att våga drömma och att sedan kunna flytta sin dröm till att bli ett mål som går att förverkliga. Sedan kan det hända saker längs vägen som gör att jag prioriterar om eller att jag kanske inte heller vill uppnå det målet jag har sagt längre. I detta fall när jag säger det till min son stärker jag tanken och får även han att drömma och prioritera framöver. Om både han och jag framöver känner att det är annat vi vill hellre. Då kommer vi att göra det andra istället. Men är det till toppen av Mauna Kea vi vill så kommer vi en dag stå där tillsammans och njuta av den stunden och det uppnådda målet.

Det går inte att förmedla allt som jag har gjort och upplevt under mina två v på Hawaii. Men det finns mer att berätta men dom kommer i en annan bloggpost. Men för er som är nyfikna så kommer det att bli ett retreat även nästa år. Mer information hittar du på Inspired by Hawaiis hemsida.

På återhörande!

/Madeleine Böhnke