Idag är det internationella kvinnodagen och kollegan som rattar våra sociala medier i första hand skrev idag ett inlägg om att vi är 5 kvinnor av totalt 6 anställda. Hade hon varit man tror jag hon hade skrivit att vi är 83 % kvinnor på bolaget. Då behöver vi inte avslöja antalet anställda och kan få det att låta stort. jag förvånas ofta över hur en del kvinnor som män alltid vill få saker att låta stort. Nåja, det kan vi ta en annan dag.

I inlägget som kollegan gjorde så ställde hon frågan hur det kommer sig att vi är 5 av 6 kvinnor på vår arbetsplats. Alltså bara en man och resten kvinnor. Min första tanke var ”Det har bara blivit så”. Jag har under en period funderat mer och mer på att jag inte är någon som grubblar och tänker så mycket på hur jag gör. Jag bara gör. Nu har jag sedan jag såg detta inlägg idag funderat lite mer. Jag kommer ändå tillbaks till det enkla svaret att det bara har blivit så. För jag har anställt den som jag ansåg bäst lämpad för den tjänsten som dom har idag och det råkade vara kvinnor! Med undantaget för mannen, han som är den där 1 av 6. Han ingick i företaget när jag köpte det. Så han fick jag på köpet och var ingen jag då valde. Idag skulle jag välja han alla dagar i veckan. För han är klippa precis som dom andra som jobbar på Skoglund Reklam är.

Tack för att ni vill vara en del av det företag som jag driver!

Internationella kvinnodagen. Det finns så mycket som är läsvärt idag och det finns även sådant som inte är det enligt mig. Jag väljer dock en annan ingång på det.

Om ingen annan hyllar dig idag på mer specifikt sätt än att du är kvinna, hylla dig själv! Det tänker jag göra nu.

Jag hyllar mig själv för att jag har byggt ett liv som gör det möjligt för mig att nu sitta i en säng i Österrike och skriva detta. För att jag prioriterat mitt liv och sparat pengar en längre tid för att kunna åka hit.

På skidor på väg ner till Zug, Österrike.

Jag hyllar mig själv för att jag har en son som nu är 14 år och att jag har prioriterat honom före allt annat under hans uppväxt. Det har gjort att jag inte tillhör dom rikaste i kronor räknat men det betyder absolut att jag är en av dom rika i hjärtat och minnesbanken.

Jag hyllar mig själv för det företag jag har byggt upp har genom åren tagit emot många praktikanter, arbetstränare, språktränare och andra som har behövt en arbetsplats att komma till som en väg in på arbetsmarknaden.

Jag hyllar mig själv för att jag har skapat en arbetsplats där dom anställda har stor frihet under ansvar.

Jag hyllar mig själv för att jag delar med mig av vinsten i bolaget till mina anställda.

Jag hyllar mig själv för att jag har byggt ett företag som skapar arbetstillfällen och då även bidrar med skatt till vårt land.

Jag hyllar mig själv för allt det jobb som jag har gjort åt Företagarna Bollnäs. För jag har varit drivande i att skapa bättre förutsättningar så att våra lokala politiker fattar bättre beslut som underlättar för oss företagare. Vi företagare bistår med 1/3 av dom pengar som politikerna ska fördela.

Jag hyllar mig själv för att jag är en förebild för andra när det kommer till att leva livet här och nu.

Jag hyllar mig själv för att jag är den jag är och vågar stå för det idag!

Varför hyllar du dig själv idag?

”Vi vill inte prata om kroppen för det är svårt men eftersom det är svårt så måste vi prata mer om kroppen.” skriver Sara Rönne på sin blogg och hänvisar till en podd som har tagit upp ämnet. Du kan läsa Saras bloggpost här.

Var beredd för jag kommer att provocera en del av er! Skriva sådant som inte får skrivas eller sägas. Så läs vidare och reflektera, dela min åsikt eller tyck att jag har helt fel. Det är ok oavsett. Jag är dock leds på att inte få säga bl a detta!

Det här med kroppen och vikt är ett ständigt bryderi för många. Så även för mig. Det jag nu ska skriva om är att JAG är trött på att andra påpekar för mig när samtal om mat och vikt kommer upp att ”du är ju sådan som inte går upp i vikt” eller ”du kan ju äta för det fastar inte på dig”. Det är sant, jag går inte upp i vikt om jag generaliserar och nej det fastnar inte på mig.

Men vet ni vad?! Det är ett aktivt val jag gör att inte gå upp i vikt och att det ”inte fastnar på mig”. För jag rör på mig och jag äter äter i grunden bra mat. Även jag äter saker som inte är bra för min kropp och som kan ”fastna”. Den stora skillnaden är dock att jag inte gör det varje dag och att jag har lagt in rörelse och motion i mitt liv regelbundet, jag har alltså gjort ett aktivt val att jag vill ha det så. Ett val som provocerar en del människor.
Om du själv inte vill göra dessa val så får det stå för dig.

Det jag inte förstår är varför det så ofta är ok att säga att jag har tur medan jag inte kan säga till en överviktig i samma samtal att du kanske behöver äta bättre och röra på dig mer. Då anses det elakt, inte fakta utan elakt. För rent teoretiskt så är det så att om du äter mer än kroppen kan förbränna så kommer du att gå upp i vikt. Det gäller mig med, det gäller alla.

Jag hör till den skara som vill ha en vad jag kallar för funktionsstark kropp. Den ska ha så bra grund att jag kan få för mig en aktivitet och genomföra den utan extra träning eller att kroppen tar så mycket stryk att det tar flera dagar upp till veckor att återhämta mig. Köpa nya kläder vill jag inte heller. Så när jag känner att kläderna börjar bli lite tighta så tänker jag mig lite extra för under en period för att gå ner dom 1-3 kg som jag har gått upp. Just nu väger jag ca 6 kg mer än jag gjorde när jag lämnade gymnasiet. Dit ska jag inte ner igen, då kräver det mer än vad jag vill engagera mig i vad jag äter och hur mycket jag tränar. Det är däremot dags att ta tag i det som nog nu är mer 3 kg än 1 kg för byxorna börjar bli tightare. Det är så jag gör och det ligger ingen förbannad TUR bakom det. Det ligger medvetna val bakom den ”turen”, VARJE DAG!

Vet ni, jag vill inte skänka kläder till ukrainska soldater! Hela mitt hjärta skriker att jag inte vill det. JAG VILL INTE!!! JAG VILL INTE HA KRIG!!!

För jag vill ha fred, jag vill att människor ska vara snälla, omtänksamma och bidra till andras välmående. Hur kan en man i ett land tycka att han har rätt att invadera ett annat land och kriga mot dom??? Tydligen tycker han ju att det är hans rätt att ta en del av ett annat land. Att kriga, alltså skjuta ihjäl andra människor och förstöra deras infrastruktur så att många fler än dom som skjuts till döds dör. Jag förstår det inte.
Jag vet inte men kanske gör det extra ont i mig då min pappa föddes 1941 i Tyskland under andra världskriget. Så ofta kommer jag tillbaks till delen i pappas bok när han blir lämnad med sin farmor på en vagn och hans syster och en släkting till går för att se hur dom kan komma vidare. Dom kom aldrig tillbaks utan där skildes deras vägar åt och det skulle ta lång tid innan de återförenades med min pappa. Pappas farmor däremot dog i huset som den polska familjen lät pappa och hans farmor bo hos. Pappa var då fem år och kom ner en morgon och sa att farmor inte ville vakna. Hon var död och han ensam i en familj som pratade ett annat språk. Ändå kan man så här efteråt säga att min pappa hade tur. Han fick tak över huvudet och i a f så pass mycket mat att han överlevde.

Idag har jag tillsammans med en kollega på jobbet packat kläder i genomskinliga plastsäckar för att tullen ska kunna se vad det ligger i säckarna. För om några veckor går en lastbil med underkläder och kläder till Ukraina som soldaterna kan ha när dom inte krigar….

Kläder till soldater i Ukraina

Kläder till ukrainska soldater

Allt började med att jag i förra veckan frågade min kollega om hennes mamma kunde sy ett nytt överdrag till Tindras, min hund, bädd på jobbet av tyg hon har fått av mig förut (det var väldigt mycket rött tyg) efter att vi städade ur mamma och pappas lägenhet i höstas. Kollegans mamma sydde ett fint överdrag som Tindra nu kan ligga på på jobbet. Jag frågade kollegan om hennes mamma ville ha något för jobbet. Hon ville gärna ha lite kläder till soldaterna i Ukraina. Det fick hon, fyra säckar med kläder. Det var t-shirt, hoodar, mysbyxor, underkläder, strumpor, tandborstar och några tvålar. Så om några veckor skickas dessa kläder till Ukraina och jag hoppas och vet att de kommer till nytta. Även om mitt hjärta skriker att jag inte vill skicka kläder för jag vill inte ha krig i världen så är jag tacksam att kunna bidra även om det är en droppe i havet.

Tindra på sin nya fina bädd

Vill du läsa pappas bok som bl a handlar om flykten så hör av dig så skickar jag dig en bok. madeleine.bohnke@gmail.com

Då var julen 2022 inom några timmar över för denna gången. En jul som var så annorlunda på så många sätt från hur en jul traditionellt sett ser ut. För mig blev det både som jag hade tänkt och ändå inte.

Julafton började hemma i lugn och ro och en promis med Tindra, min hund, för att sedan öppna julklappar. En från mig själv och två från vänner. Alltid kul att öppna paket.

Som jag har skrivit om tidigare firades julafton genom att vara volontär på församlingshemmet. Tillsammans med två i grannskapet som också skulle vara volontärer så gick vi till fots till församlingshemmet. Vi hade alla tre tackat ja till att jobba hela dagen, vilket innebar från 11 till ca 16. Det började med att värma gröt och några andra hade brett smörgåsar och det fanns ost eller skinka att välja på för dom som kom. Utöver det bjöds det på glögg och pepparkaka vid ankomst och efter gröt och smörgås fanns det mjuk pepparkaka och godis att avnjuta till kaffet. Det var ca 100 personer som hade anmält sig men tyvärr dök endast hälften upp. Om det berodde på sjukdom eller annat vet jag inte. Men mat hade vi haft till dom alla. Nu blev det desto mer till dom som kom och det som blev över delade vi ut till dom som kom att ta med sig hem.

Mot slutet satt jag tillsammans med en från kyrkan och tre besökare och pratade. Den tacksamhet som den ena kvinnan uttryckte var så värmande att höra. Den generositet som hon ansåg att det vi bjöd på var. Det var så fint att höra henne hur tacksam hon var.

Jultomten kom självklart förbi och lämnade julklappar till barnen.

En reflektion som jag kände redan där var att denna stund skulle fler behöva ta del av. Jag tänker oavsett om det är för att man känner sig ensam eller om ekonomin är knapp eller som tre kvinnor som jag tror mer kom för en trevlig stund tillsammans. För den värmen som fanns i församlingshemmet var så fin. Dom som kom för att ta del av det som bjöds anlände vid kl 12 och satt kvar till framåt 15. Det var ett lugn och en så avkopplande känsla där som jag önskar fler fick uppleva. Vi som var volontärer hade valt det av olika skäl med. Det var från sådana som jag inte hade någon att fira med till dom som ville bidra till andras julfirande, till någon som inte ville umgås med sin släkt hela dagen utan komma ifrån några timmar.

Jag är tacksam att jag valde den varianten denna jul som jag i flera år längtat att få göra. Det blev en fin dag som avslutades med att jag hämtade sonen som hade firat jul med sin pappa och hans släkt.

Juldagen var planen att åka till fjälls med sonen för att jobba där. Tyvärr så blev sonen förkyld så avresan har nu skjutits upp och vi räknar med att åka imorgon tisdag istället.
Så juldagen blev en lugn dag som började med promenad med samma två som igår men nu till Bollnäs kyrka för julotta.

Tidig morgon för julotta i Bollnäs kyrka.

Gick förbi mormor och morfars grav efter julottan. Många fina minnen av framförallt min mormor som var med till jag blev vuxen. Morfar lämnade tyvärr redan när jag var 7 år.

Här vilar min mormor och morfar på Bollnäs kyrkogård.

I övrigt blev det korta promenader med Tindra, vår hund, p g a kylan och en sväng till gymmet. På kvällen gjorde jag och sonen Janssons frestelse. Varför gör jag inte det oftare?! Det är ju så gott!

Idag, annandag jul blev det lite jobb för att bl a sammanställa del av inventeringen och lite annat som ska göras innan året är slut. Dags för ytterligare ett bokslut. Det ser ut att bli ett bra år vilket innebär bonus för mig och mina kollegor. Efter jobbandet så tog jag Tindra och gick för att träffa en vän som hade köpt en julklapp till mig. Efter en stund där och en promis med våra hundar så gick jag och sa hej till ytterligare en vän. Där blev det en kopp te innan fötterna tog mig hemåt. Om det inte vore för alla tankar kring miljö hade jag säkert tagit bilen. Nu blev det en rejäl promenad för mig och hunden, 2,5 timmar, som ändå skulle ha rastats.

Tack julen 2022, den blev bra!

Öppnade Instagram imorse och såg julgransbilder. Några med paket, några utan. Några med en vägg bakom och några med naturen bakom. Vad det alla har gemensamt är filtret som kameran kan bistå med eller appen som används för att göra bilden mer ”drömmig”. Det som då slog mig är att denna jag, julafton, är så mycket filter på så många sätt. Det är filter när du tar bilder på dig själv, filter att du har en fin jul, filtar att alla älskar varandra som umgås den dagen, filter att du har fått den julklapp du länge har önskat, filter om att du har det bra. Ja, vi har ett filter på allt som mer liknar en blöt filt än det ljuva skimret som bilden försöker förmedla.

En del av er kommer känna ”Vad hon bitter då” medan andra kommer känna ”Så förbannat sant”. Till alla er som känner från djupet av ert hjärta att dagen är underbar och allt är fint så är jag glad för din skull. Att priset inför att fixa allt inför denna dag inte orsakade stress och svordomar. Till er andra säger jag, det är bara 24 timmar på detta dygn med, precis som alla andra dygn på året. Skillnaden är att vi har i veckor, en del i månader, planerat för denna dagen. Det har pyntats, det har köpts julklappar, det har köpt mat och lagats mat. Det har stressats och det har varit saker som har hänt som gör att denna julafton kanske inte blir som den någonsin blivit förut. Men vet du vad, det är ok. Det är ok med förändringar och det är ok med att inte använda filter. Varken på bilder eller i hur dagen är. Det är ok att vara glad, det är ok att vara ledsen och det är ok att redan nu fundera på hur du vill ha det nästa jul. Vilken känsla du vill ha när du sitter på julafton 2024 och firar med dig själv eller nära och kära. Det är ok.

Vi är idag många som inte har någon att fira jul med. En del har valt det själva och är ok med det. En del har valt det själva och är inte ok med det. Jag hade ingen att fira jul med i år och ville inte bjuda in mig till någon. För det är faktiskt en jobbig dag att bjuda in sig till någon. För det är så mycket traditioner och måsten vilket gör att dom flesta inte ens har tid att gå utanför sin egen bubbla och se om någon dom känner skulle behöva en plats i just ditt vardagsrum eller kök för att få känna gemenskap. Jag har skrivit om detta för nio år sedan  ”Kan du tänka dig att bjuda in någon på julafton?” 

Min mamma firar med min syster och hennes familj. Min son firar med sin pappa vilket jag tycker är bra. Det ger dom tid tillsammans och även att sonen får träffa delar av sin släkt. För många år sedan kom drömmen till mig att jag vill hjälpa till en jul på församlingshemmet och deras julfirande för dom som inte har någon att fira med, har pengar att köpa mat för eller kanske av andra skäl vill komma iväg en stund på julafton. Den drömmen har jag tagit tag i i år. Så om en timme går jag hemifrån för att förbereda tillsammans med övriga volontärer inför dom ca 100 personer som väntas komma till församlingshemmet idag för att äta tomtegröt och skinksmörgås.
Jag tror att detta kommer vara en julafton jag kommer att minnas med glädje, tacksamhet och med mycket eftertanke.

Kanske är det inte för sent att du ringer den personen som det slog dig nu att sitter själv och bjuda in den. Kanske är det inte i år det sker. Men nästa år, bjud in någon då som kan behöva få tillhöra en familj, ett sammanhang, en gemenskap. Det kommer vara givande för dig och även för den du bjuder in är jag övertygad om. En vän frågade mig om jag ville fira med henne och hennes familj i år. Då hade jag redan anmält mig till församlingshemmets firande som volontär. Det betyder mycket att bli sedd, att bli tillfrågad. Tack Malin!
Om du ändå känner att bjuda in någon inte är ett alternativ så slå den personen eller någon du tänker lite extra på en signal och önska dom god jul. Det kommer värma ditt och även dens hjärta.

Önskar dig som idag använder filter eller inte gör så en God Jul!

Kommer jag att få fortsätta driva och äga bolag, bo själv eller vart är vi på väg?

Igår stoppade regionfullmäktiges ordförande Mattias Eriksson Falk (SD) luciatåget som skulle vara i regionfullmäktige. Anledningen var för att det inte var ett traditionellt luciatåg för att personen som var lucia inte definierade sig som kvinna.
Idag försvarar Roger Hedlund som är disktriktsordförande för SD:

”I traditionen är det en kvinna som är lucia.”

Det har också har varit tradition att män är VD i bolag, i styrelser och i politiken men att den tiden har passerat. Men för er som inte har märkt det eller kämpar med näbbar och klor att det ska vara som det alltid har varit så har tiderna förändrats!

Jag är VD i mitt bolag Skoglund Reklam, jag är ägare av det bolaget och två till, jag är ordförande i Företagarna Bollnäs och jag gör det bra! Ja för så är det, jag har drivit bolag sedan 2007 och förutom att jag lever på det så har jag anställda som också gör så.

Så att ställa in ett luciatåg för att det inte passar Mattias och Roger och deras värderingar är faktiskt helt ointressant. För det finns ingen lag som hindrar ett luciatåg som inte är vad du anser tradition. Vi bor i en demokrati och den ska vi vara förbannat rädd om. Så att förhindra ett luciatåg för att en som Mattias värdegrund har halkat av banan är fel. För nästa gång, vad ska dom då förbjuda? Att jag som kvinna inte får äga och driva bolag, ska du få mig att vara hemmafru till den man jag inte är gift med. Eller är det så att jag inte ens kommer att få bo ensam utan att jag måste dela mitt liv med en man (för något annat skulle ni ju aldrig tillåta för så var det ju förr). Hur långt ska Mattias och Roger bakca backa tiden? Till när män styrde och kontrollerade vårt samhälle, är det dit vi är på väg?

Nästa gång någon har otur när dom tänker och uttalar sig att lucia ska vara en kvinna så hoppas jag att övriga som är på plats ställer sig upp och ropar STOPP! För en person med bristande värderingar och omdömen ska inte få förstöra vå

Idag finns det bara en som kan få en hyllning i min julkalender där jag lyfter personer som betyder eller har betytt mycket för mig, Joachim ”Jocke” Lönnberg.

Tyvärr så tog jag idag och alla han kände ett sista farväl av han då det var begravning för han idag. Han var nära att fylla 54 år innan hans hjärta slog sitt sista slag och lämnade oss många i stor saknad och sorg.

Jocke och jag lärde känna varandra via alla mina besök på Bilmetro genom åren och även cyklklubben. Snäll, pratglad och en person som alltid ställde upp för andra var han. Vi har cyklat några landsvägsrundor tillsammans. Nedför hade jag aldrig en chans att hinna med, då tog hans dryga 100 kg täten och även om jag lag mig bakom han så fick jag trampa på för att hinna med. Men när 100 kg ska rulla uppför backar så var det betydligt lättare att dra ifrån han med mina 70 kg. Rundorna på cykel innebar alltid trevliga pratstunder. Jocke var en sådan person som var bra för mig, en lugn och trygg person. En sån som jag vill ha som vän och jag är tacksam att vi var vänner.

Jocke har cyklat mer än 30 Vätternrundor och han har även cyklat hem från Funäsdalen. När vi pratade om cyklingen hem från Funäs så sa han ”Det är lätt att cykla hem från Funäs, det är nedförsbacke till Bollnäs”. Beundransvärt att han med den kroppen cyklade så mycket som han gjorde. Han höll nämligen på med styrkelyft och tävlade i det i veteranklassen. Bra gjort att kunna kombinera en kondition med en muskelsport.

Minnena med Jocke är flera. Han la vid ett tillfälle ut på Facebook att han bakade en äpplepaj. Varpå jag svarade (jobbets adress):

Dagen efter vid 14 kommer Jocke med paj och glass till oss på jobbet!

För er som följer mig på Instagram så kanske ni vet att jag har en kärlek till olika honung. I våras när Jocke hade varit på en cykelsemester så kom han förbi med en present till mig, tre burkar honung därifrån. Olika sorter som jag sedan kunde jämföra. Så fint av han. Han hade lite kul åt att han köpte honung till mig och till sig själv hade han köpt vin. En fin vän som noterar vad jag uppskattar och tar med en gåva som i detta fallet. Tack Jocke, jag har lite honung kvar och jag kommer att fortsätta att tänka på dig varje gång jag äter av den, precis som jag gjorde före din bortgång med. Nu kommer jag att göra det än mer!

Jocke och jag hade pratat om att vi skulle åka till Funäs och fjällvandra. Nu blir det aldrig så tyvärr. Inga mer cykelturer med han blir det inte heller. Inga mer chattar eller samtal. Det känns så tomt.

Idag var begravningen för Jocke och det var som alltid jobbigt på begravningen för mig. Det var också konstigt att vara på en begravning utan att veta vem som var hans barn, hans ev syskon, föräldrar och andra närstående. Jag kände bara Jocke sedan ja vad vet jag, kanske 8-10 år tillbaks. Så hans familj och övriga vänner utanför cykelklubben har jag inte haft någon koll på alls. Men jag är oerhört tacksam att jag fick delta på hans begravning idag. Jag kommer att sakna han så otroligt mycket. Veckan innan han lämnade jordelivet så skrev vi med varandra för jag hittade inte mina vinterdäck och det var han som gjorde bytet på min bil i våras men då tog jag med däcken därifrån enligt han. Och så var det också. Efter lite letande så återfanns mina vinterdäck hos en vän till mig. Som Jocke skrev till mig efter att han frågat hur det hade gått för mig och jag sa att det är jag som inte minns vad jag gjorde med dom (min pappa dog i våras så det var lite rörigt i huvudet då) ”Jag bryr mig om mina kunder.” Sån var han, en som brydde sig om andra.

Efter begravningen idag så åkte jag tillsammans med Tindra och mötte upp min vän Ylva på Prästnäset. Vi gjorde upp en eld och grillade korv och pinnbröd. Fina samtal om sorg och annat i livet. När Ylva begav sig hemåt så gick jag och Tindra på en promenad där ute vid Prästnäset. Mina tankar var många men en av dom som jag stannade extra länge vid var hur en del är en nära vän även om jag inte känner personen så väl på ett sätt (som att jag aldrig har träffat Jockes barn) och kanske inte hörs så ofta men hur jag ändå anser det vara en nära vän. Jocke var en sådan och det är även Ylva som var med till Prästnäset.
Jag kommer att sakna Jocke på flera sätt. Svårast kommer det att bli till sommaren när jag vill ut och cykla landsväg och han inte finns att höra av sig till. För det är inte bara att jag har någon att cykla med. Utan det var samtalen, hans sätt, hans lugn, hans vänligthet, ja, så mycket som jag kommer att sakna med att inte ha dig här på jorden Jocke.

Att ha en vän som finns i med och motgång är ovärderligt. En sån vän är Björn.

Hur vågar vägar korsades vet jag inte faktiskt inte. Min gissning är att det ändå är p g a alla mina besök i hans butik Team Sportia i Bollnäs. För är det något ställe jag är trogen besökare när det kommer till butiken så är det där.

Aktiv fritid är något jag gillar och hos Björn får jag den hjälp som jag gillar. Jag minns mitt köp av mountainbike när jag skulle byta ut min gamla som hade gjort sitt så det var inte värt att laga den fler gånger. Då åkte jag till Björn och fick bästa tänkbara hjälpa. Han är mer säljare än vad många tror. Han gör det på ett snyggt sätt och gör alla till vinnare. Med alla menar jag fler än han och köparen. Han kan om du har en cykel sedan tidigare och vill byta upp dig tipsa om en person som söker en cykel av den typen, begagnad, och koppla ihop er så du kan köpa den du som du önskar som fyller dina behov. Och den som letar en begagnad får en som passar den. Efter mitt cykelköp har det blivit många fler både köp av cyklar till mig, sonen och andra som ska ha cykel men också slalomskidor, pjäxor m.m. Ja all inom friluftsliv skulle jag säga. För det fina med Björn är att har han det inte hemma det som önskas så fixar han hem det när man ber om det. 

Via alla besök i butiken så har vänskapen vuxit fram och i dom dalar och toppar som kommer i våra liv så har vi funnits för varandra. Vi har haft många fina samtal som jag värdesätter. Han är den ärliga typen vilket jag jag uppskattar så när jag ha otur när jag tänker så är Björn den som säger till och ifrån. Björn är en sådan som även om vi inte umgås ofta privat så vet jag att han finns där om det skulle vara något.

Tack Björn för att du är min vän och att jag får vara din!

I år blev han dessutom Årets Företagare i Bollnäs.