Fackets syn på mig som företagare

Ibland hör jag talas om personal om hur dom behandlas på sin arbetsplats av sina chefer och ser då att facket har en uppgift att göra och hjälpa dom anställda. Samtidigt kan jag inte minnas att jag har träffat någon som anser att facket har ställt upp när det verkligen har behövts.

Men många gånger känns det som att vi företagare/chefer är något som katten har dragit in enligt facket.

Förra veckan hade vi skyddsrond från facket. Vi har avtal med GS-facket av den enkla anledningen att efter att man har köpt ett företag som är fackligt ansluten måste man följa avtalet i 6 månader. Mitt andra företag var då väldigt turbolent och jag vågade inte säga nej med risk för att ha dom blockera vår arbetsplats. Precis så var det. VÅGADE INTE. Mina erfarenheter från Byggnads när jag hade glasmästeri är ingen rolig historia. Bl a hotade dom mig med ”Du borde gå dina anställda till mötes” fast det dom ville att jag skulle göra var bedrägeri mot Försäkringskassan. Sedan fick jag även kommentaren ”Passa dig för du är tjej i en mansdominerad värld.” Vilket innebar att jag inte skulle sticka ut hakan och säga emot dom.
Tilläggas ska att GS facket som vi är anslutna till idag alltid har varit bra att ha och göra med. Dom har jag kunnat ringa och rådfråga för att göra rätt från bådas perspektiv.

Så tillbaks till skyddsronden där jag får frågan om vi har en akutplan om det händer en allvarlig olycka. Jag svarar att om det händer en allvarlig olycka ringer vi ambulansen då vi pratade om skador. Till svar får jag att det måste stå i en pärm för den som ser olyckan kanske inte är så att den där och då kommer ihåg vad den ska göra. På fullaste allvar. Dom menar att en person i större utsträckning kommer att springa till en pärm och läsa där:

  • Gå till en telefon
  • Lyft luren
  • Slå 112
  • Informera om olyckan och be om ambulansen.

Ok vi får upprätta en sådan pärm. Frågan om personalen jobbar själv någon gång kommer också upp. Då representanten från facket menar att det är farligt att arbeta själv för om det händer en olycka så som att personalen ramlar eller får en hjärtinfarkt eller liknande så finns det ingen som ser den.
Mitt svar är att det är extremt ovanligt att vi arbetar själva. Men att kommande onsdag kommer det att bli så. För två av kollegorna ska ner till Stockholm på mässa och jag har friluftsdag med sonen. Tillägger gör jag att jag jobbar själv ibland varpå han svarar lite försynt: ”Ja, jo, mmm….” Och jag säger då snabbat: ”Fast det gills ju inte” och syftar på att jag är ägare av företaget. Varpå han svarar: “Nä, just så.”
Det är alltså den syn vi har på oss ägare. Att det är dom anställda som ska ha bra och justa villkor medan vi som ägare får leva med konsekvenserna själv. För vi har ju själva valt att bli företagare. Så sant. Men personalen har också valt att arbeta på den arbetsplats som dom har. Helt själva faktiskt.

När jag sedan bara några dagar senare, 14 mars, var ner till Stockholm tog jag tidningen Metro när jag åkte tunnelbana. I tidningen är det en artikel med överskriften ”Det här är kollektivavtal och därför är det viktigt”. När jag sedan läser artikeln blir jag förbannad. Om det hade varit en annons från ett fackförbund hade det varit helt ok att skriva den så. Men inte från en tidnings håll. I artikeln säger Emina Malagick, språkrör för fackförbundet Handels, ”I grund och botten handlar det om att ha en rättvis lön och trygga villkor på arbetsplatsen.” Så långt delar vi åsikt. Men sedan säger hon ”Finns det inget kollektivavtal kan arbetsgivaren i praktiken göra vad som helst. Du kan tjäna hur lite som helst utan att ha några rättigheter.” Nej det är inte sant. Vi kan inte göra vad som helst som arbetsgivare. Det finns lagar och förordningar att hålla sig till. Den som idag tror att den kommer kunna leva på den pension som vi arbetsgivare betalar in är rökt. Och det oavsett om vi är fackligt anslutna eller inte. Men det går alldeles utmärkt att ge dom anställda samma eller bättre villkor även om det inte finns ett kollektivavtal.

Så än en gång önskar jag att facket skulle vara lite mer ödmjuk mot oss företagare som trots allt väljer att driva företag och försöker göra det bästa möjliga för både anställda och ägare. Det handlar om oss alla på en arbetsplats. Inte några utvalda som är med i facket. Utan alla!

Hawaii – andra delen av resan

Efter att ha tillbringat mer än en vecka tillsammans med 10 andra personer så gick nu den delen av resan mot sitt slut. Dom som inte hade planerat att vara kvar några extradgar skulle flyga hem lördag kväll. Sista dagen skulle bli en dag på stranden. Vinden och havet hade andra planer. Det var stora vågor den dagen och stränderna anses då stängda för det är för farligt att bada i dom stora vågorna. Men fördelen med att Susanna, arrangören av resan, har bott på Big Island är ju att hon kan ställen som det går att bada på ändå. Såna ställen som jag som turist aldrig skulle hitta.
Dagen tillbringade vi på en fantastisk liten strand som kallas Keiki Pond som betyder barndamm på hawaiianska. Det var verkligen var det var också. Som en liten damm inbäddad innanför lavaklipporna så det var lugnt och tryggt att bada där för både stora och små. Samtidigt kunde vi ställa oss på lavaklipporna och njuta av skådespelet som var mellan hav och klippor.

”Never turn your back on the ocean” som hawaiianerna säger blir känns enkelt att efterleva när man ser och upplever kraften i havet.

När vi hade badat och njutit färdigt av havets skådespel så var det då dags att säga på återseende till övriga. För att vi kommer ses igen råder ingen tvivel. På det sätt som Hawaii tillsammans med Melvin och Susanna har guidat oss till den fina fläta vi nu har skapat och för den tillit och omtanke som vi har visat varandra så kommer vi att finnas för varandra livet ut.  Men nu var det dags för del två av denna resa tillsammans med min vän, stöttepelare, bollplank och visa vän Malin.

Malin och jag på Mauna Kea, Big Island.

Vi hade innan gjort upp att vi skulle resa tillsammans efter retreatet. Men vi var också överens om att vi kanske inte skulle göra allt tillsammans mer än att vi hade boende att dela på. Detta ifall vi var less på varandra eller less bara på människor efter att ha levt upp i en grupp under lite mer än en vecka. Nu blev det inte så. Vi gjorde allt tillsammans och vi hade fantastiska dagar. Jag som annars har en hjärna som har koll och ser till att planera hade inför dessa dagar ingen koll alls. Det jag hade koll på var att vi skulle till Maui. Där hade Malin och jag tillsammans bokat boende. Men då Malin hade en dragning till ön Lanai så hade jag via Airbnb bokat ett rum även där. Så en natt hade vi dubbelbokat. Sen fick vi se hur vi ville göra då eller om vi som sagt var less på varandra eller ville göra olika saker. Jag visste att vi av Melvin innan avresa hade fått en upplevelse i form av en båttur där det fanns olika alternativ. Malin hade kollat upp närmare och med mitt godkännande bokat in vad vi skulle göra. En snorkeltur och några timmar på Lanai. Vilken dag det skulle bli hade jag ingen aning om. Jag visste inte ens vilken dag retreatet var slut… Ibland är det skönt att inte ha någon koll och inte planera framåt i tiden.

När gruppen lämnade oss efter dagen på Keiki pond så strosade vi runt i Kona och tittade lite i butiker och bara var. Men båda kände vi att det var väldigt konstigt att vara mitt i kommersen efter att ha haft så jordnära upplevelser under retreatet. Så efter lite strosande så gick vi och satte oss och åt en god middag på en restaurang som var precis vid havet byggt ca 5 meter ovanför vattenytan och havet slog mot lavaklipporna nedan där vi satt. Borden stog i sand och vi hade fötterna i den varma sanden och njöt av ännu en vacker solnedgång.

När vi hemma hade letat hur vi skulle ta oss mellan Big Island och Maui, en annan av Hawaiis öar, så fanns det två alternativ. Vanligt flyg eller propellerplan. Malin ville åka propellerplan. Jag ogillar små plan som är gjord för några få personer. När jag var 11 år var jag med om en incident som gör att jag tycker det är otroligt otäckt. Men rädslor är till för att övervinnas så vi bokade propellerplanet.
Vi fick skjuts till flygplatsen och till den delen där Mokulele Airlines flög ifrån av Airbnb värdinnan. Om du tänker dig en vanlig flygplats så påminde detta mer om ett litet hus med en tjej som stog och sa hej och skrev att vi hade kommit på ett papper.

Planet som tog oss mellan Big Island och Maui. Bilden är tagen på Maui.

Flygplanet var litet, vi var 10 passagerare och två piloter och då var det fullt. Det var en helt fantastisk flygning och min rädsla fanns endast dom första minuterna. Sen var den som bortblåst. Bästa minnet är när piloten vänder sig bak till oss i planet och säger: ”If you look down on the right side of the plain you can see whales”. (Om ni tittar ner på planets vänstra sida ser ni knölvalar.) Och så var det. Vi såg knölvalar. Mer knölvalar skulle vi komma att se innan denna resa var över. Många fler…

Piloterna som flög oss till Maui.

När vi hade lämnat våra väskor på hotellet tog vi en promenad i Lahaina, staden som vi hade bokat boende i på Maui. Än en gång fick vi den där känslan att vi inte passade in och kändes oss också väldigt mätt på upplevelser efter retreatet. Vi hade en lugn dag och tidig kväll väl laddade för dag två då vi skulle ut på turen med båt och snorkla samt ett besök på Lanai med Maui Adventures Cruises. När vi lämnade hotellet på morgonen hade vi fortfarande inte bestämt om vi skulle stanna kvar på Lanai eller inte. Men vi tog våra ryggsäckar och packade med förutom badkläder en tandborste så skulle vi klara oss ifall vi stannade kvar.
Båten gick kl 9,30 på fm. Killarna som jobbade på båten var helt underbara. Livsglada och skojfriska så vi fick en fantastisk tur på väg till snorklingen som var utanför Lanai. Vi såg både knölvalar och delfiner på vägen dit. Som krydda på mosen så var det en sköldpadda som jag och Malin länge snorklade och tittade på. Så nu var allt jag hade önskat med råge uppfyllt.

Spinning dolphins kallas dessa delfiner. Det var massor utav dom. Ganska små är dom.

Efter snorklingen blev vi avsläppt på ön Lanai som endast har 3 000 bofasta och det finns en väg på ön, precis så en enda väg förutom några få grus/jordvägar till speciella plastser. Vi tog vår matsäck och gick bort till stranden. Där och då kom vi fram till att vi stannar kvar över natten. Vid stranden ligger bara hysteriskt dyra hus för uthyrning och ett hotell, sisådär 15 000-40 000 per natt. Då det inte var inom våran budget eller önskan av upplevelse så hade vi bokat ett rum i den lilla stan som fanns. Den låg dock högt upp på ön och ca 1 mil bort. Det kan låta nära men i 30-35 graders värme och brant stigning så var det långt. Men taxin kunde inte komma fören om 40 minuter. Vi bestämde då sa vi skulle gå men bad att chauffören gärna fick kolla till oss ifall vi inte ville gå längre. Vi gick nog inte mer än kanske två km innan vi kände att vi var färdigpromenerade den dagen. Att lifta skulle inte bli något problem då flera redan hade stannat och frågat om vi ville ha skjuts.
Så som allt har varit under denna resa så löser sig allt till det bästa. Bilen vi fick lift med var en kille och hans arbetskompis i 30 -årsåldern. Ni som tycker att jag kan prata med vem som helst och ta för mig så är Malin min överkvinna. Innan den korta resan var klar hade hon fått han att ställa in sin planerade hjortjakt för kvällen och istället tacka ja till att skjutsa oss till den plats som Malin kände att hon ville se – Kaunolu.
Vi hade inte kunnat hitta en bättre guide än Junior som han kallades för. Hans koppling det historiska var mer än vi hade kunnat drömma om. Vägen dit var inget för en vanlig bil. Det var en grus/jordväg som krävde en pick-up med 4-hjulsdrift och van chaufför för att ta sig fram på. Väl framme gick vi längs en led och hade sedan förmånen att njuta av ännu en magisk solnedgång.

Platsen där dom som är födda och uppväxta på ön får hoppa som mandomsprov. Det är ca 20 meter ner till havet. Magiskt vacker plats.

När vi kom hem den kvällen till där vi skulle bo satte vi oss på altan och njöt av en stjärnhimmel som endast kan upplevas långt långt bort från stadens ljus. Den var magisk!
Nästa dag tog vi båten tillbaks till Maui och mötte upp två av dom andra från retreatet och följde med dom på en dag på ön. Först till en strand vid staden Paia för att se sködlpaddor. På den stranden finns det en del där sköldpaddorna kommer och lägger sig. Hela 41 st räknade jag till.

41 sköldpaddor räknade jag till att det var på stranden.

Efter ett kort stopp där åkte vi vidare till Mauis högsta berg, Haliakala som är 3 055 meter högt och även det en vulkan och njöt av solnedgången där.

Malin och jag på Haleakala på Maui

Väl hemma efter den långa dagen bestämde vi oss för att nu var i verkligen mätt på upplevelser och orkade inte ta oss för något sista dagen på Maui även om inte flyget skulle gå fören kl 17 dagen efter. Så vi packade ihop våra saker men då vi fick ha rummet till kl 11 så lämnade vi våra väskor där och gick och åt frukost på stan och strosade runt i lite affärer. Men vi ville säga hej då och tack till Melvins syster som jobbade åt det företag som vi hade varit på snorkelturen med så gick vi bort dit där båten avgick för hon skulle jobba på fm. Kl var då 9,45. När vi kommer dit frågar hon om vi vill med på en knölvalssafari för det hade blivit en avbokning på två platser. Malin och jag tittar på varandra och svarar JAAAA!!!! Sedan: ”När går båten?” Till svar får vi kl 10. Vi hade ju inte checkat ut. Men hon sa ni hinner. Så vi springer till hotellet och bar ner våra väskor i receptionen, för den öppnade inte fören kl 11, och springer tillbaks och kliver på båten och får en valsafari som vi aldrig kommer att glömma. Det var knölvalar precis över allt. Dom blåste ut, dom hoppade, dom vinkade med sina fenor, dom visade stjärtfenorna, en kalv (alltså en bäbisval), vi såg upp mot 5-6 knölvalar samtidigt, knölvalar som simmade under vår båt, vi såg allt som går. Så trots att vi kände oss mätta på upplevelser var det inga problem att ta emot än mer vad havet, djuren, människorna hade att ge oss. Vi fick det bästa avslut vi hade kunnat få.
På denna länk finns en 5 minuter film som jag tog med mobilen, enda gången jag hade den med på resan. Vilket gav en underbar film med så mycket valar och glada människor som det bara går att få.

En av dom två hoppande knölvalar under vår båtresa.

Som avslutning satt vi med denna vy när vi hade checkat in vårt bagage på Mokulele airlines och såg ut över havet och knölvalarna.

Många magiskt har jag sagt och skrivit. Men det var verkligen så med. Eller som Malin sa: ”Hur många wow går det på en woow.”
Tack Malin och tack Hawaii för denna resa. Den var ”beyond my wildest dreams”.

Sämre flygplatsutsikter har jag haft.