Del 1 av 4 -Tjejvasan genomförd

Förra vintern utmanade en kille mig att göra klassikern. Som tur var så var hjärnan inte helt sovande utan jag svarade att om du gör klassikern så gör jag tjejklassikern. Jag som normalt sett inte gillar att vi delar upp oss i tjejvarianter kände att det var en lagom nivå för mig och svalde stoltheten. Sagt och gjort så anmälde jag mig när det var dags till tjejvasan. Tjejklassikern är en tredje del av ordinarie klassiker. Så det är tre mil som gäller på tjejvasan.

Mina kunskaper om att åka längd är nära noll. I skolan tvingades man att åka längd några ggr per år i den skola jag gick i Huddinge utanför Stockholm. Sedan för ca tre år sedan fick jag för mig att jag ville börja åka längd. Det var perfekt sätt att komma ut och träna lite tillsammans med sonen som då var 3-4 år. Han åkte skoter runt runt på en åker i nästan samma tempo som jag åkte längd. Denna vinter har jag åkt max fem mil varav två ggr har det varit en mil dom andra kortare. Jag skulle få hjälp av en kille med tekniken men våra scheman passade inte riktigt ihop så det blev inget av det. Men jag tänkte att om en mil känns ok så kan jag med vilja åka tre mil.

Så när det väl var dags så var jag ändå lite nervös. Att göra denna typ av publikt påhitt är att kliva utanför min komfortzon rejält. Att lufsa runt i skogen själv passar mig mycket bättre.

Starten gick och det var bara att tuffa igång med mina vallningsfria skidor. Att åka längd själv så långt är rätt trist. I mitt huvud hade jag några mantran som gick. Det ena var ”njut” och det andra som är mitt värdeord i livet var ”glädje”.  Då det är mycket uppför i början så var inte njutningen på topp. Men efter att ha blivit förbiåkt av många åkare så tänkte jag. Ok så är det. Jag är inte bättre än dom. Det gäller att hitta njutningen och glädjen för att inte bli uttråkad.

Hela sträckan är det skyltar med nedräkning på i km. Jag såg fram emot när det skulle stå 10. Då var det nedräkning på riktigt mot noll. Men dit var det långt kvar. Så jag började räkna på alla möjliga sätt. Efter tre km hade jag åkt 10 %. Efter fem km hade jag åkt 1/6. Efter 10 km så hade jag åkt 1/3. Efter 15 km så var ju 50 % avklarat. Efter 18 km 60 %. Till slut kom skylten med 10 km och nedräkningen började på riktigt och med massa procentsatser och bråkdelar för att sedan se den efterlängtade 3 km skylten. Då var 90 % avklarat. Det var tidvis jobbigt och tidvis än jobbigare och tidvis helt ok. Visst kändes det i kroppen men helt ok med tanke på att jag inte har kunnat träna i höst och bara varit igång sedan efter jul. Det konstiga är att jag inte alls hade någon träningsvärk dagen efter.

Målet var under fyra timmar. Fyra timmar är långsamt. Mycket långsamt men så här efteråt så är jag nöjd med prestationen. Nöjd att ha genomfört det även om tiden 3 tim o 50 min är riktigt långsamt.  Visst kan jag känna att jag skäms lite att erkänna hur långsamt det gick. Men den tanken tränger jag åt sidan och känner istället att jag är enormt stolt att jag har genomfört loppet fast jag är dålig på att åka längd och hoppas istället att motivera någon att våga kliva ur sin komfortzon och testa på något nytt och spännande.

Jag tänkte faktiskt en tanke till när jag åkte. Ett citat jag hörde från en släkting i USA som löptränar och är riktigt långsam: ”Oavsett hur långsam jag än är så är jag bättre än er som sitter hemma i soffan.”

Så stolt säger jag nu att jag klarade det på 3 tim och 50 minuter.