Lilla julafton med vänner och en flyktingfamilj.

Det är inte alla som har förmånen att få fira jul med sina familjer och sina barn. Eftersom att sonen i år ska fira med sin pappa så passade jag på att bjuda in till lilla julafton som vi idag har firat.
Jag la ut på Facebook och frågade om någon ville vara med. Vi blev fyra mammor med våra barn. Då mitt hjärta brinner för dom som har det svårt så valde jag att bjuda in en mamma och hennes två barn som har kommit som flyktingar till Sverige.
I torsdags var det julavslutning på skolan. En av barnen i familjen som jag bjöd in går i förberedelseklass på min sons skola. Så jag skrev en lapp på svenska som jag gav han. Han kan lite svenska men inte tillräckligt för att förstå vad jag ville. Men han tog med lappen hem och någon översatte den till han.

På fredagen åkte jag och sonen förbi Stagården där dom bor. Stagården är en flyktingförläggning här i Bollnäs. Mamman pratar ingen svenska och heller ingen engelska. Men efter att ha pratat lite med sonen och teckenspråk så förstod jag i a f att dom ville komma till oss på lilla julafton.
Så idag kl 13.30 hämtade jag upp dom. Familjen består av en mamma och två söner på 2 och 10 år. Barnen var ute och lekte när vi kom. Endast tröjor och ingen mössa. Ivriga och förväntansfulla. Lillkillen hoppade in i bilen och satte sig medan den äldre sprang och hämtade deras mamma. Det förvånar mig vilket förtroende som dessa människor har för andra trots deras historia. Min son, 6 år, var med när vi hämtade dom. Han pratade på och försökte kommunicera med dom.
Väl hemma så började barnen att leka. Mamman placerade jag i soffan och där satt hon hela kvällen. Det är svårt när vi inte har något språk gemensamt. Men skratta kan man alltid göra tillsammans. Jag försökte hitta en sida att översätta tirigrinska till svenska men hittade tyvärr ingen. Så det blev en kväll i gemenskap för henne men utan dialog. Jultomten kom förbi och jag hade även fixat presenter till barnen. Kul att se precis som svenska barn en glädje och viss rädsla för tomten.

Efter en sån här kväll är det mycket tankar som snurrar i huvudet. Tänk att tvååringen hoppar in i en okänd människas bil. Att en familj tackar ja till umgänge med en okänd familj. Att dom är så långt bort från de sina och ändå ser ut att må ok. Att vi har det så fantastiskt bra i Sverige så vi kan hjälpa andra. Att somliga inte förstår hur bra man mår av att vara givmild och engagera sig i andra. Att en del inte förstår att det är förståligt att det kan bli bråk på flyktingförläggningar när vi placerar människor som har flytt och upplevt så mycket hemskt på några kvadratmeter. Att om vi bjuder in så ger vi dom möjlighet att ta del av vår kultur och att lära sig svenska. Språket som är en viktig inkörsport till ett arbete.

Dom två barnen hade inga jackor när dom kom så en jacka hittade jag som äldsta sonen fick. Mössor fick alla tre med. När jag tittade på nacketiketterna på barnen för att kunna leta någon som har så insåg jag hur kallt dom upplever vårt land. Dom hade fyra tröjor på sig inne. Dom svenska barnen endast en. Så nu hoppas och önskar jag att få träffa dom igen.

Jag går ikväll o lägger glad och tacksam för det jag har.