Vad kan vi kräva att skattepengarna ska räcka till?

I helgen är jag och hälsar på mina föräldrar i Huddinge. Dom bor i utkanten av Huddinge centrum. Några km härifrån, Källbrink, är jag född och uppväxt.
Efter frukosten idag tog jag min mountainbike och cyklade mot Källbrink och vidare mot sjön Gömmaren där jag har badat många gånger under min uppväxt.
På turen idag valde jag vägar som jag har haft kompisar som har bott på och vägar som jag jag cyklat på många gånger under min uppväxt. Det är förvånande att se på vilken yta dom kan bygga ytterligare ett hus på här i Huddinge. Men så blir det när inflyttningen är så stor som den är i 08:a land.

Men den tanke som slog mig idag är vad mycket dyrare det är idag för kommunerna att bygga och underhålla det vi invånare vill ha. Det är ingen skillnad här mot hemma. Den grusplan som jag och mina klasskompisar spelade fotboll på är nu en gräsplan (kanske konstgräs) sedan är det en cirkel med galler runt med konstgräs där små barn spelade. Gjord med små mål men allt med staket/galler som sagt så bollen inte kan försvinna från dom små barnen.
Motionsspår för längdåkning, löpning och mountainbike.
Hemma är bandyhallen en het potatis. Ska kommunen bygga eller inte bygga en hall åt Bollnäs bandy.

När jag ser allt detta och tänker på hur ofta vi läser att pengarna i våra kommuner inte räcker till så kanske det börjar bli läge att fundera på om vi har realistiska krav på vad vi kan förvänta oss att en kommun kan tillhandahålla till oss invånare.
Dom grusplaner som det spelades på förr duger inte idag, dom sjöar som vi åkte skridskor på förr är för ojämna. Dom stigar vi åkte skidor eller löpte på förr är inte tillräckligt bra. Vi kan inte samsas på samma stigar och slingor. För tänk om vi inte skulle se den andra och krocka. Nej nu ska det finnas separata spår, fint spolade isar och tak på isarna oavsett det är hockey eller bandy.
Är dom krav vi ställer idag på en kommun realistiska eller är det dags att börja tänka om?

Liten båt och stor motor

I höstas så var det bara att inse att båten som vi haft i familjen sedan 60-talet ville inte vara med oss längre. Det krävdes mer pengar för att laga den än att köpa en bättre begagnad båt.

Med hjälp från en kompis som är bra på båtar så fick jag tag på en lite båt som hon sa skulle passa vår motor på 15 hästar. Med lite hjälp så kom båten hem till Bollnäs och idag åkte jag för att hämta den. Det är en lite lätt båt så vi var några stycken som drog på den på en släpvagn. Det är en katamarntyp så båttrailer fungerade inte. Dom som hjälpte mig på med båten skrattade gott när dom hjälpte mig att hänga på motorn och sa att jag skulle gasa försiktigt.

När jag sedan kom till grannen där jag skulle få hjälp att sjösätta båten så skrattade även han gott. Han var snäll och sa det inte men tänkte: ”08:a…”Han var inte ens övertygad om att båten skulle flyta med den motorn men vi bestämde oss för att testa och vara beredd på att den kunde sjunka. Hans kommentar när en person kom för att kolla var: ”Vill du också se om det går? Det är som att koppla Tjernobyl till en duracellkanin”

Premiärtur med båten 1405

Båten flöt över förväntan men då jag hade glömt att ladda batteriet och byta bensinen i dunken från förra året som inte var helt bra så rodde sonen hela vägen över sjön som vår premiärtur. Eftersom den saknade rep att sätta fast den med så ligger den nu snällt nere vid bryggan fastsatt med spännremmar.

Jag tror dock att jag kommer vara försiktig med gasen för jag är också lite tveksam efter allas skratt om det kommer gå att köra full gas med denna båt. Oavsett så har vi nu i a f en båt att ro med och förhoppningsvis kunna åka med motor också.

Men nu sitter jag och njuter av denna vackra vy och båten ligger fast”spänd” nere vid bryggan.

Solnedgång Sörbo 140520

 

Jag önskar att fler tänker som min son

I fredags efter jobbet så åkte jag och sonen för att handla lite mat innan vi åkte hem. Utanför affären satt en kvinna och ville att vi skulle ge henne pengar. Hon sa inget men satt där vid kundvagnarna med bedjande och samtidigt skamsen blick. Min son, som i sommar blir 6 år, frågade henne varför hon satt där. Kvinnan svarade inte utan log lite försiktigt. Jag försökte då förklara för min son att hon troligen inte kan svenska och att hon sitter där i hopp om att dom som handlar ska skänka henne en peng då hon troligen har det väldigt dåligt och behöver pengar för att klara sitt uppehälle.

Sonen hade då på väg till kundvagnarna frågat om han kunde få pengen som vi skulle ha till kundvagnen efter att vi hade handlat klart och jag hade sagt ja. Men nu sa han utan eftertanke: ”Jag vill ge henne kundvagnspengen för har ju pengar hemma med mamma.”

Så när vi hade handlat klart så tog sonen tian från kundvagnen och gav till kvinnan utanför butiken.

Visst det finns dom som säger att det är organiserad brottslighet och att man inte ska ge men jag ger ibland och ibland inte även när jag är själv. Det min son gjorde i fredags värmde i mitt hjärta då han ändå har förstått att vi har det bättre än många andra och är villig att dela med sig av det han har till andra. Jag önskar att fler tänker som min son nu och i framtiden.

 

Lämnade trygghetszonen idag

För någon månad sedan köpte jag en ny mountainbike då min gamla som har 20 år på nacken inte går att laga växlarna på och jag är less att cykla på en och ibland två växlar. Jag har varit ute och cyklat kanske 5-10 ggr på den själv så häcken börjar vänja sig även om det krävdes ett sadelbyte.

Som tur är har jag en bekant som cyklar och som har hjälpt mig med tips och råd. Han är även med i Bollnäs cykelklubb vilket gjorde att även jag gick med där. Jag ville gärna följa med på en tur. Men att vara nybörjare bland ett gäng erfarna mountainbikedårar känns ju inte helt bra. Det jag insåg var att om jag nu vill cykla med andra vilket jag vill för jag är dålig på att pressa mig själv så är det bättre att haka på nu än att vänta några månader till för då är dom ju än bättre. Så det var bara att svälja stoltheten att jag kommer att bli frånåkt och dom kommer att få vänta på mig.

Sagt och gjort så jag tog mig till sporthallen där dom träffas för att sedan ge sig av på ca 10 minuter uppvärmning, backintervaller (som det var på dagens schema) och avslutar med ca 10 minuters cykling. Vi var fem personer som gav oss iväg. Uppvärmningen trodde jag i min enfald skulle vara det enkla idag. Efter ca fem minuter inser jag att om detta är uppvärmningen så kommer jag att kräkas av ansträngning när det är dags för backintervallerna. Väl framme vid backen så skulle vi cykla 4 minuter uppför, 3 minuter nedför och detta skulle vi göra 5 ggr. Lagom då skulle vi vara uppe på toppen av berget. Här såg jag min chans att överleva. Alla cyklar självklart i sitt tempo. Men för att ta mig upp för berget och inte bli så mycket efter så rullade jag bara lite nedför. Det var en bra taktik. När vi var klara var jag uppe på berget.

Smutsig cykel

Så dagens runda blev 1 tim och 45 minuter inräknat min transport till och från sporthallen på ca 20 minuter. Så det var lite mer än 10 minuter upp och nedvärmning. Det var roligt att cykla med andra och det var jobbigt men det bästa var ändå att jag vågade åka dit. Vill man utvecklas så måste man kliva ur sin trygghetszon och det gjorde jag idag.

Ännu en sak är att känna att man inte kan ha allt från början. Jag har inte köpt några cykelskor än så det är nästa på min lista för att kunna utvecklas vidare inom cykling. Men idag blev det dom fodrade stallkängorna för det var bara 2 grader när jag åkte hemifrån. Är det något jag har lärt mig hittills så är det att det blir riktigt kallt om fötterna när man cyklar.

Smutsiga ben o skor

Stolt och nöjd har jag idag lämnat min trygghetszon och det kommer jag att göra fler gånger.